Method acting – det finns mer än en metod

Jared Letos fick sitt första skådespelare-jobb i tv-showerna Camp Wilder och Almost Home efter det spelade han i serien My So-Called Life

Varje gång en skådespelare gör något galet till följd av att ha gått in i en roll, brukar det ösas beundran över denna skådespelare. Nu senast har det skrivits en hel del om hur Jared Leto har skickat paket med döda råttor till andra skådespelare under inspelningen av Suicide Squad i vilken han alltså spelar Jokern. Frågan är om denna ”method” verkligen är så jävla märkvärdig.

Vad är method acting?

Method acting, eller den så kallade ”metoden”, som alltså kan sägas vara så pretentiös att den inte ens har ett namn, skapades av Lee Strasberg, som i sin tur ”lånade” lite från ryssen Constantin Stanislavski. ”Metoden” går helt enkelt ut på att en skådespelare ska använda erfarenheter från sina egna liv i sina roller. Ett exempel är när Anthony Hopkins skulle framkalla tårar i sina ögon under Elefantmannen. Han tänkte då på sorgen över att hans far dött och – voilá! – tårar.

Den aspekt av ”metoden” som det ofta pratas om är när skådespelare går in i rollen och identifierar sig själva som karaktären de spelar under hela inspelningen. Robert Downey jr. skojade till det ordentligt med detta när han, som skådespelaren Kirk Lazarus i Tropic Thunder, nämner att han inte bryter från sin karaktär förrän efter kommentatorspåret till DVD-utgåvan spelats in. En av de mer kända skådespelare som använder metoden är Daniel Day-Lewis, som belönats med tre Oscars för sina prestationer. Hans ansträngningar har bland annat involverat att alltid bära omkring på en musköt inför inspelningen av Den siste mohikanen och att vägra att ha på sig en dunjacka mellan tagningarna under inspelningen av Gangs of New York, trots att kylan gjort honom mycket sjuk.

Många av de mest framgångsrika skådespelarna är just så kallade ”method actors”. Meryl Streep använder metoden, vilket lett till att hon nominerats för en Oscar nitton gånger, fler än någon annan skådespelare någonsin. Streep är en kameleont eftersom hon, till skillnad från många andra skådespelare som lever på att se likadana ut i varje film de är med i, aldrig ser ut eller låter likadant som hon gjorde i föregående film (jämför exempelvis Mamma Mia! och Doubt). Heath Ledger, som spelade Jokern i The Dark Knight, använde även han metoden, vilket bland annat involverade att stänga in sig i ett hotellrum i en månad, skriva en dagbok ur Jokerns perspektiv och att sminka sig själv (bara själva färgen; proffsen tog hand om ansiktsproteserna).

Det FINNS alternativ till Method Acting

Personligen tycker jag att Ledgers porträtt av Jokern är oslagbart. Men Jack Nicholsons tolkning, i Batman från 1989, går inte direkt av för hackor – en galnare jävel får du leta efter. En sak som brukar sägas om Nicholson är att han ”varit sig själv” under större delen av sin karriär. Och det ligger kanske något i det. Nicholson är definitivt INTE en ”method actor”. Men han är ändå jävligt bra, vilket blir tydligt i och med att han är den manliga skådespelare med flest Oscarsnomineringar, med tolv stycken nomineringar. Min favorit bland dessa nomineringar är nog hans roll i På heder och samvete där han totaläger filmens sista tio minuter.

Det är lite flytande med ”metoden”. På wikipedia-sidan listas exempelvis Gene Hackman som en användare av ”metoden”. Jag skulle dock vilja påstå att han är lite som Jack Nicholson, det vill säga samma gamla Gene i alla sina roller. Det finns en stor skillnad mellan Nicholson och Hackman. Medan Nicholson använder en nästan extravagant stil, är Hackman troligtvis den skådespelare som känns mest naturlig. Morgan Freeman beskrev det bra när han besökte Inside the Actor’s Studio och sade att när Hackman pratar tror publiken på vartenda ord han säger. Detta är effektivt i de flesta roller, exempelvis när han spelar ubåtskapten i Rött Hav eller hänsynslös sheriff i De skoningslösa.

Metoden är inte heller felfri. Ett annat av namnen som nämns på wikipedias lista över skådespelare som använder metoden är Shia LaBeouf. Han skar sig exempelvis i ansiktet för att hålla ett sår öppet under inspelningen av Fury. Problemet är bara att LaBeouf inte är en vidare bra skådespelare. Då spelar det ju ingen roll vilken metod man använder. Håll dig till filmer med gigantiska robotar, Shaja.

”Metoden” vs. Klassisk skolning

gangs-of-new-york-theredlist

Som jag nämnde i början av min artikel, blir det ibland lite tröttsamt med allt detta prat om hur skådespelare vägrar att gå ur karaktären. Men visst kan jag se ett visst värde i det. Michael Ironside, en mindre känd skådespelare, som bland annat medverkat i Total Recall och Starship Troopers, går inte ur karaktär mellan tagningarna. Men det känns ju rätt rimligt, i och med att det inte är helt otänkbart att det krävs en hel del mental ansträngning för att komma in i en roll – då är det kanske lättare att bara behålla ett visst tankesätt istället för att börja från början.

Det bästa med metoden är att det kräver att skådespelarna faktiskt lär sig nya färdigheter. Daniel Day-Lewis praktiserade hos en slaktare inför sin roll i Gangs of New York, där han spelar just en slaktare. Ska man spela en bilförare, är det rimligt att man tar ett par körlektioner, även om de flesta stuntsen kommer att göras av någon annan. Ska man spela en kock, är det kanske på sin plats att ta ett par lektioner i matlagning, eftersom en stuntman knappast kommer att kallas in för att hålla kniven åt dig (utom möjligtvis i närbilder).

Det finns en anekdot som ställer en method actor mot en klassiskt skolad skådespelare. I en scen av Maratonmannen ska det föreställa att Dustin Hoffmans karaktär varit uppe i tre dygn utan att sova. Hoffmans motspelare, sir Laurence Olivier, en av sin tids mest respekterade skådespelare, frågade Hoffman hur han förberett sig inför scenen. Hoffman svarade då att han varit upp i tre dygn utan att sova. Olivier, en klassiskt skolad skådespelare, frågade honom då varför han inte helt enkelt bara kunde SPELA att han varit uppe i tre dygn. En uppkäftig fråga. Men det ligger ju något i det.

Jag tror att det finns ett stort värde i klassiskt skolade skådespelare. Jag tror att detta är anledningen till att så många utländska skådespelare finner framgångar i USA. De behöver inte skära sig i ansiktet, rulla i smör eller dansa grekisk folkdans för att komma in i en roll. Bara ge dem ett manus och en duktig regissör och de är klara att köra.

Alfie-Allen-and-Michael-Nyqvist-in-John-Wick

För något år sedan kom John Wick ut. Det är egentligen en rätt medioker film, som är en sorts naturlig reaktion på framgångarna som Taken hade. Men det finns en scen som är så bra att jag sett om den ett antal gånger på Youtube. I denna scen förklarar Michael Nyqvists karaktär varför man kanske inte borde jävlas med John Wick. Han dricker lite vodka, rör sig långsamt och förklarar, lugnt och stilla, hur John Wick bland annat dödade tre män i en bar med en blyertspenna. Och han suckar ett par gånger. Dessa suckar är troligtvis de mest vältajmade suckarna i film någonsin. Detta är så bra. Och Nyqvist behövde inte ens umgås med ryska gangsters, dricka litervis med vodka eller gå i en speciell suck-skola. Allt han har är en utbildning på teaterhögskolan i Malmö och en sisådär 20-30 års erfarenhet.

Ställer man detta mot hur Wesley Snipes endast kommunicerade med regissören till Blade Trinity genom post-it-lappar och tvingade alla att kalla honom Blade, tar jag Nyqvist varenda gång.

Men det är ju bara jag. Hur är det med dig, tycker du att hetsen kring method acting gått för långt?         

About Andreas Ziegler 126 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.