Recension: Stranger Things (säsong 1)

Winona Ryder som Joyce Byers Foto: Netflix
Winona Ryder som Joyce Byers Foto: Netflix

TV-serie: Stranger Things
Distributör: Netflix
Skapare: Bröderna Matt och Ross Duffer
Medverkande: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie B Brown, Natalia Dyer m.fl.
Genre: Drama, Thriller, Skräck

Netflix är tillbaka med ännu en egenproducerad TV-serie och i vanlig ordning släpptes hela säsongen på en gång. Efter att ha släppt uppföljarsäsonger av Marco Polo (säsong 2), Orange is the New Black (säsong 4) samt Bloodline (säsong 2) får vi nu äntligen ta oss an något helt nytt. På förhand har det varit locket på kring det mesta rörande Stranger Things.

Att Winona Ryder skulle inneha en av huvudrollerna, som mamma till ett försvunnet barn, och att Duffer-bröderna står som seriens skapare har varit känt sedan länge. Redan i början av januari, i år, publicerade jag en lista här på Filmtopp med de serier jag såg mest fram emot under 2016 – där Stranger Things knep en av platserna. Ett par veckor innan premiär damp tillslut en trailer som fullständigt välte TV-internet. Peppen steg till tusen och när jag hade räknat ner dagarna till premiären, likt ett barn väntandes på julaftonens morgon, var det dags att drömma sig bort.

I samband med att Oscarsvinnaren Spotlight (2015) hade sin premiär i USA förra året så minns jag att jag läste en uppmaning från någon att försöka hitta EN recension som inte nämnde Alla presidentens män (1976). Jag vill härmed kontra med följande utmaning; försök att hitta EN Stranger Things-recension som inte nämner Spielberg. Lycka till!

Grabbgänget i Stranger Things
Foto: Netflix

Stranger Things är en av de mest lättbingeade serierna som hittills har släppts – med sina åtta avsnitt á 40-50 minuter. I sann Spielbergiansk (ja ni ser, det kommer inte bli lätt med utmaningen) 80-tals anda får vi bekanta oss med ett gäng tolvåringar, en storasyster, en storebror, en mamma, en sheriff, ”ondingarna” och ett monster – alla samlade i den lilla orten Hawkings, Indiana.

Det går att dra väldigt många paralleller till filmer som E.T. (1982) och alla andra filmer av den här typen från 80-talet. Steven Spielberg protegén, J.J. Abrams (Star Wars: The Force Awakens), gjorde en egen Spielberg-homage med sin film Super 8 (2011). Stranger Things är precis just detta, men i TV-serieformat.

Jag är själv för ung för att minnas min tid på 80-talet, men de många nostalgiska kommentarerna som har letat sig fram i sociala medier (i djungeln av nostalgiska Pokémon-kommentarer) tyder ändå på att de har lyckats fånga den speciella känslan från årtiondet. Vid ett tillfälle får en förälder berättat för sig att dess barn är i fara och att han måste lita på myndigheterna – ”Ja, absolut! Är det Sovjet?”.

Barnskådisarna då? Ja, i en produktion som denna behöver världen genomsökas efter den där självklara talangen. Det är av förklarliga skäl svårt att hitta en barnskådespelare med en gedigen erfarenhet av film eller TV-inspelningar. Till Stranger Things har de ansvariga för rollbesättningen verkligen gjort sin läxa. Tack och lov för det! Jag spår en lysande framtid för både Natalia Dyer som spelar ”storasystern” samt Millie Bobby Brown som spelar den ”speciella” karaktären ”Eleven”.

I vanlig ordning försöker jag hålla min recension så spoilerfri som möjligt. Om ni nu har läst hela vägen hit, men ännu inte har sett trailern till serien – undvik den! Den ger iväg för mycket av handlingen för min del. Med det sagt så vill jag även lyfta fram en till film som jag kom att tänka på under seriens gång; Under the Skin (2013) med Scarlett Johansson. Ni som har sett den kommer förstå precis vad jag menar när ni har tagit er en bit in på säsongen.

Logotypen till Stranger Things
Logotypen till Stranger Things

Innan jag delar med mig av mitt betyg för den första säsongen av Stranger Things vill jag också lyfta fram att säsongen avslutas på ett snyggt sätt utan några större cliffhangers. Det finns officiellt inget besked om en andra säsong ännu, men efter att ha pratat lite med en av seriens huvudkaraktärer, ”sheriffen” spelad av David Harbour, över Twitter så har han bekräftat att hans karaktär fortfarande har skelett i garderoben värda att gräva fram.

Slutligen, även om serien har mycket gemensamt med Steven Spielbergs familjevänliga filmer så rekommenderar jag inte att du sätter dig och bingetittar detta tillsammans med ett barn. Är du van vid skräckfilmer är den aspekten av serien troligtvis småpotatis, men för skräckofober som mig själv fanns det ett par ”kämpiga” partier att ta sig förbi. Jag är trots det väldigt imponerad över resultatet, med två svagare avsnitt i början dras mitt betyg ned från full pott till.

betyg_4_5

1 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.