Italiensk skräckfilm

argento
Film av Dario Argento, italiensk skräckfilmsregissör.

Under 60- och 70-talet verkade Italiens filmskapare få mindervärdeskomplex inför sina amerikanska kollegor. På 60-talet ville italienarna otroligt gärna göra amerikansk västern, men fick vara glad om de kunde flyga över Lee Van Clief eller i bästa fall Clint Eastwood för att låta honom skjuta ner ett tiotal italienska statister för att sedan rida obeskrivbart långsamt ut i öknen.

På 70-talet började även italienarna blanda sig in i skräckfilmsgenren på allvar. Störst av de italienska filmskaparna var antagligen Dario Argento. Argento skapade ett par filmer, så som Deep Red och Suspiria, som även idag klassas som riktigt kompetenta och snygga skräckfilmer. Flera italienare följde i Argentos fotspår och som följd fick publiken en ström med filmer av väldigt varierande kvalitet.

Jag tänkte här tipsa om tre relativt okända (naturligtvis beroende på hur insatt du är i detta ämne) italienska skräckfilmer. Dessa kan vara bra att börja med om du aldrig sett sådan här film och jag har gett mig sjäv regeln att inte nämna en enda Argento-film!

The House By the Cemetery (1981) av Lucio Fulci

the-house-by-the-cemetery

Utöver ett otroligt coolt dvd-omslag har denna film några kvaliteter som saknas i många av Fulcis andra filmer. Allt som oftast är hans filmer fyllda till bristningsgränsen med zombier. Det kan vara ganska coolt men ibland känner jag personligen att det i längden blir tjatigt.

Om du är som jag och uppskattar byggande spänning och subtil skräck, kan denna film bli din Fulci-favorit också! En kvinna och hennes dåligt dubbade son flyttar ut till en stor villa utanför New York. Som vanligt när unga, ensamstående kvinnor på film flyttar till stora hus går allting väldigt fel. I källaren gömmer sig något hemskt och snart måste hon ta till alla medel för att hon och hennes son ska överleva.

Det är härligt att se Fulci avvika något från zombie-temat och göra skräck i Huset som gud Glömde-andan istället. Han gör det dessutom ganska bra och lyckas nästan hålla sig från att överdriva med gore. Finalen är ganska blodig men känns passande och som en belöning efter allt spänningsuppbyggnad.

Demons (1985) av Lamberto Bava

demons

I Demons får en ung, kvinnlig student en biobiljett av en mystisk figur när hon är ute på stan med sin väninna. Biljetten gäller i en nyöppnad biograf och de bestämmer sig för att gå dit med sina två love interests. Väl där märker de att en samling människor, som är helt okända för varandra, har samlats i biografen. I början verkar allt professionellt skött men när filmvisningen drar igång börjar en blodig mardröm för biobesökarna. Det här är en väldigt blodig och på många sätt ganska snyggt inspelad film.

Idag känns inte Demon särskilt läskig, men ofta kan jag personligen tycka att charmen i de italienska skräckfilmerna ligger i dess visuella effekter och ett ofta väldigt bra och stämningsfullt soundtrack. Det får du i den här filmen! Är du dessutom ett fan av gammal hårdrock kan jag meddela att stora delar av soundtracket består av kända metalband så som Mötley Crüe och Accept. Att filmen utspelar sig nästan uteslutande på biografen tycker jag personligen är riktigt passande. Filmen fick en uppföljare som inte riktigt var lika bra, men ändå värdig att spana in.

Rats: Notte di Terrorore (1984) av Bruno Matei

rats

Den här skräckisen utspelar sig i ett öde landskap i framtiden (tänk Mad Max) där samhällen har fallit samman och gäng – som ser ut som Hardcore Superstar – styr och ställer ifrån arméjeeparna de kör runt i. Ett av dessa gäng är våra hjältar och vi får följa deras kamp om överlevnad efter att de går bort sig i ett gruvschakt där de snart attackeras av horder av blodtörstiga råttor. Jag är ganska svag för skräckfilmer där djur utgör antagonisterna. Hajen är min absoluta favoritfilm och 70-talsrullen Day of the Animals värderar jag väldigt högt.

Inom skräckfilm finns ett antal olika trender (nu är det exempelvis handhållna kameror och excorsismer där tjejers munnar förvandlas till stora, svarta CGI-hål). Jag tycker att djurskräck ska komma tillbaka, även om risken finns att de numera starka djurrättsgrupperna kanske har synpunkter på det. Rats är en underhållande film och precis som The House by the Cemetery är det en liten paus ifrån alla zombiefilmer som italienarna pumpade ur sig under den här tiden.

Carl Österlund