Recension: Hermelinen (2015)

Stillbild från "Hermelinen"
Foto: NjutaFilms

Film: Hermelinen (Org. titel: L’hermine)
Manus & Regi: Christian Vincent
Med: Fabrice Luchini, Sidse Babett Knudsen, Eva Lallier m.fl.
Genre: Drama

I det franska dramat Hermelinen får vi följa brottsdomaren Michel Racine under en rättegångsprocess. En ung familjefar står anklagad för att ha sparkat ihjäl sin sju månader gamla dotter. Även om den anklagade blånekar är polisen övertygade om hans skyldighet, medan mannens före detta flickvän, som är tungt medicinerad, vet varken ut eller in.

Trots det makabra upplägget ligger inte filmens fokus på själva rättegången. Ett illdåd som är fruktansvärt för oss är vardagsmat för Racine (Fabrice Luchini), som berättar hur han skakar av sig dagens brottsmål så fort han lämnar rättssalen. Filmens fokus ligger just på Racine, en man som är illa omtyckt av många för sin bryska och arroganta attityd och beskrivs av sina kollegor som en ”isande vind”.

När juryn för fallet ska utses får vi för första gången ana hur ensam nyskilda Racine verkligen är. Ett av jurynamnen som lottas ut tillhör en dansk-fransk kvinnlig narkosläkare, Ditte Lorensen-Coteret (Sidse Babett Knudsen), som vårdade Racine efter en olycka för några år sedan. Då utvecklade han en besatthet för henne som aldrig besvarades. Så fort han ser henne kan vi se en låga tändas i hans ögon. Frågan är: är Racines kärlek besvarad denna gången?

Filmens första halva är skickligt berättad med snygga närbilder och Christian Vincent ska ha beröm för hur han lyckas ge samtliga jurymedlemmar liv och karaktär. En av filmens höjdpunkter är en avslappnad och lång dialog mellan samtliga jurymedlemmar efter rättegångens första dag. Om hela filmen hade varit av samma realistiska nerv hade Hermelinen kunnat bli en riktig höjdare, men så är inte fallet.

Trots ett relativt intressant upplägg saknar filmen ”punch”. Rättegångsprocessens utfall känns otillfredsställande, relationen mellan Racine och Ditte går på tomgång och vår huvudroll är inte särskilt fascinerande i sig. Många kommer säkert att likställa filmens anspråkslöshet med kvalité, men ärligt talat är det mest bara långtradigt.

Bäst: Hur Christian Vincent lyckas ge liv åt samtliga karaktärer, även de mindre birollerna.

Sämst: Att jag aldrig blir särskilt involverad i varken historien eller karaktärerna.

betyg_3

Vad tycker du om ”Hermelinen”, håller du med om vår recension?

About Eric Diedrichs 693 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.