Sju grymma filmer – som nästan helt saknar handling

Några av mina absoluta favoritfilmer saknar handling och intrig. Nu kanske du funderar på om du läst rätt eller inte – poängen med en film är väl att följa ett händelseförlopp? Vad vore Matrix om Neo tog det blåa pillret? Hade Sagan om Ringen varit kul utan Sauron? 

Anledningen till att filmer verkligen kan glänsa utan en handling är för att det sätter karaktärerna och känslan i fokus. Som Martin Scorsese säger kan det ofta vara de där enskilda, vackra scenerna som verkligen fäster hos oss – och till och med starkare än en välberättad historia. Saknar en film en handling att ständigt tillrättalägga sig kring kan den konstnärliga friheten fullkomligt blomstra vilket gör att ton, dialog och skådespel får bära allt. Det, om något, kan vara väldigt imponerande.

Men först – vad är egentligen en handling? För mig är det en (oftast) logisk sammansättning av händelser som följer en dramaturgisk kurva och kulminerar i ett klimax. Eller, för att göra det lättare; en klar röd tråd, en resa från A till B med händelser som placeras på varandra. Här är sju grymma filmer där den röda tråden kanske inte alltid är så tydlig.

Boyhood (2014)

boyhood

Med filmer som Slacker, Before-trilogin och Dazed & Confused har Richard Linklater gjort sig ganska känd för att vara en regissör som kan klara sig bra utan en handling att luta sig mot. Nästan tre timmar långa Boyhood skulle kunna vara hans magnum opus i det området. Filmen spelades in mellan 2002 och 2013 och följer unga Masons uppväxt – det enda som egentligen får någonting att röra sig framåt är tiden.

Boyhood är, bara på grund av hur den skapats, ett måste för alla. Men utöver det är Boyhood också en fantastisk film som får en att reflektera över uppväxt, hur livets vägval grenar ut sig i oändligheten och hur viktig ens familj faktiskt är. Det här är ett fantatiskt exempel på hur vacker och tänkvärd en film kan bli även utan en handling som ständigt puttar den framåt.

Frances Ha (2012)

francesha

Noah Baumbachs (The Squid and the Whale, Greenberg) svartvita Frances Ha är inte en film för alla. Den följer den virriga, älskvärda dansösen Frances – spelad av Greta Gerwig – resa från lägenhet till lägenhet, stad till stad och jobb till jobb. Hon glider mest runt bland kostnärliga, modeintresserade typer (läs: hipsters) med huvudet i det blå utan att egentligen åstadkomma någonting.

Men i den här menlösheten skapas magi; inte bara för att den visar hur livets finaste stunder ofta knackar en på axeln när man inte planerat eller tvingat fram dem, utan också för att fotot är fenomenalt, för att känslan är så pass romantiserande men ändå äkta och för att Frances är en karaktär med liv – trots att jag stängde av filmen för någon månad sedan känns det fortfarande som att hon håller på att leta sig fram efter något slags liv bland New Yorks gator.

Lost in Translation (2003)

Aug 29, 2003; Hollywood, CA, USA; SCARLETT JOHANSSON as Charlotte and BILL MURRAY as Bob Harris in the dramatic comedy Lost

Kille möter tjej. Men tjejen är en Scarlett Johansson i 20-årsåldern och killen är ex-Ghostbustern Bill Murray i 50-årsåldern. Deras karaktärer heter Bob och Charlotte och deras utanförskap, i det neonbelysta och myllrande men genom kulturen avskärmande nattens Tokyo, förvandlas långsamt till en känsloladdad vänskap efter att de träffat på varandra i hotellets bar.

Lost in Translation är en magiskt lågmäld, grubblande och ändå varm film med ett fantastiskt soundtrack signerat bland andra shoegaze-pionjären Kevin Shields (My Bloody Valentine). Den är en varm kopp te, en famn och en film som kan få ditt hjärta att smälta – allt på samma gång.

Waking Life (2001)

Wakinglife

Richard Linklater hade, som sagt, kunnat dominera den här listan helt själv – något jag givetvis vill undvika. Men trots det så tycker jag att Waking Life, en film som färre förmodligen har sett, bör lyftas fram bara för att den är så pass unik.

Grundkonceptet bakom Waking Life är klardrömmande: En man blir medveten om att han drömmer och vandrar planlöst runt i ett halvanimerat, levande konstverk till landskap där han inte gör så mycket annat än att diskutera med folk. Röster så skilda som Alex Jones, Steven Soderbergh och Ethan Hawke får peppra ut sina tankar i etern i något som inte kan kan kallas för något annat än en briljant idéfest. Får inte missas av hobbyfilosoferna eller tänkarna.

Samsara (2001)

samsara

Samsara är den andliga uppföljaren till Chronos och Baraka; det är tre filmer som närmast transcenderar sitt medium och blir upplevelser istället. De har bokstavligen ingen handling alls och är svåra att benämna i genre också – närmast till hands är kanske dokumentärfilm, men även det försöket till inramning får ändå sägas gå bet.

Samsara är trilogins klimax och är en film som spelats in i 25 länder över hela världen; där har man, med fullkomligt briljant, utsökt och högupplöst foto fångat både de fina och de mindre fina aspekterna inom vår planets kulturer. Det är ett färgglatt, sinnessjukt snyggt firande av den mänskliga upplevelsen som utan tvekan kommer att lämna dig hänförd, kanske till och med gapandes.

Breakfast Club (1985)

THE BREAKFAST CLUB, Judd Nelson, Emilio Estevez, Ally Sheedy, Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, 1985. ©Universal Pictures/Courtesy Everett Collection

Breakfast Club är en riktig 80-talsklassiker och är kanske också den film av alla på den här listan som har mest av en handling; just för att karaktärerna går igenom en så pass stark utveckling. Men den kommer främst inifrån eller genom dialog. John Hughes lilla berättelse om fem helt olika, distinkta personligheter (sportfånen, nörden, rebellen, skönheten och enstöringen) som lär känna varandra – och sig själva – genom en gemensam kvarsittning är en av 80-talets bästa.

Rubber (2010)

rubber

Rubber handlar om ett däck som rullar runt i öknen och mördar folk. Filmen hyllar att saker och ting ofta sker helt utan någon anledning, är high concept deluxe och borde egentligen bara ses av ett väldigt simpelt skäl: för att den bevisar att en film om ett däck som rullar runt i öknen och mördar folk kan vara både hysteriskt kul och dessutom bra. Vad världen är konstig, va?

Vet du någon annan film utan någon särskilt klar handling, som ändå lyckats fylla dig med känslor och dragit dig in i den? Kommentera!

About Daniel Turfors 89 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.