Original mot remake: Point Break (1991) vs Point Break (2015)

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte enbart handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan ska jag ta er tillbaka till en tid då Keanu Reeves inte fanns på någons action-radar och även tycktes vara immun mot personregi. Året var 1991 och filmen är givetvis Kathtryn Bigelows Point Break. Förra året fick 90-tals actionklassikern en remake signerad Ericson Core.

Båda versionerna tar avstamp i en ganska klassisk kriminalitetsintrig med en unik knorr. Ett gäng spektakulära och ohyggligt skickliga rånare löper amok och det är upp till FBI-agenten Johnny Utah att ta itu med problemet. Metoden blir att infiltrera rånarligan. Kunskapen Utah kommer över är lika unik som den är osannolik; ligan består nämligen av extremidrottsmän.

Likheter

Protagonistens lojalitet

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox. Point Break.

I både Bigelows original och Cores uppdaterade version kretsar historien om en liga av spektakulära rånare, som infiltreras av FBI-agenten Johnny Utah. I bägge versioner heter ledaren Bodhi (Patrick Swayze i originalet och Edgar Ramirez i remaken). När Bodhis puls inte närmar sig dödliga höjder sitter han vid lägereldar och sprider ett spirituellt perspektiv att se på omvärlden med. Protagonisten har i bägge versioner mer eller mindre en inre latent adrenalin-junkie liggandes som bara väntar på att väckas. Så när Bodhis våghalsiga charm och livsbejakande energi bearbetar Johnny börjar hans lojalitet till FBI att svaja, ordentligt.

Läs också: Original mot Remake: Dawn of the Dead (1978) vs Dawn of the Dead (2004)

Remaken har ett framträdande problem på detta område. Om jag ska sympatisera och förstå att det pågår en inre konflikt hos vår träige huvudperson, så krävs det en antagonist som ständigt vandrar en hårfin linje mellan sympati och avsky. Det kräver en skådespelare som känns hetsigt oberäknelig men samtidigt varm och familjär. I Edgar Ramirez Bodhi får vi inte det. Inte om jag skänktes ett en aura-kamera hade jag kunnat se skymten av de egenskaperna.

Originalet lyckas betydligt bättre med att måla upp en skurk fylld av den nyss nämnda nyanserna. Patrick Swayze lyser av karisma till den grad att han ibland räddar Reeves från att fullkomligt falla ner i det överspelsdike som han trivs i. Att Reeves Utah slits av en inre konflikt här är helt förståeligt – detta är ett charmigt och farligt porträtt vi får av Swayze.

Vinnare: Originalet. Ramirez tolkning är nästan provocerande tråkig. Av den anledningen blir originalets emotionella dragkamp mer engagerande.

Brytningspunkten

Foto: Warner Bros. Pictures
Foto: Warner Bros. Pictures. Point Break.

Välkommen till ”the obvious pick”. Det krävs inte någon djupgående dissekering av någon version för att upptäcka att filmernas tematik kretsar kring att hitta sin bristningspunkt. Anledningen till att jag tar upp något så uppenbart är att temat trots allt är centralt för båda versionerna. Ett ”stunt-o-rama” om du så vill, eller en spotlight på en machokultur som i ärlighetens namn inte undersöker speciellt mycket.

Eftersom Bigelow hanterar karaktärerna betydligt bättre i sin version blir hennes pressande av dem också mer intressant att följa. Jag kan inte påstå att det är välskrivna, fullfjädrade karaktärer vars intentioner och handlingar jag alltid förstår, men nog finns det ett helhjärtat försök där.

Remaken fokuserar nästan enbart på actionscener som inte riktigt trappas upp, vilket leder till att även om karaktärerna pressas, så ger det inget att se hur ”gnarly” varje snubbe är efter diverse extremsport-ståhej i slutändan.

Vinnare: Originalet. I Bigelows film sker en äkta progression och utveckling av både karaktärer och actionscener. Då blir jag investerad i vart karaktärernas bristningspunkt går.

Olikheter

Actionscenernas syfte

Foto: Warner Bros. Pictures
Foto: Warner Bros. Pictures

Redan i remakens inledande minuter märker jag att Cores attityd till actionscenerna skiljer sig markant från Bigelows. I Bigelows original finns alltid en viss nerv närvarande. Hon får sedan flexa sina muskler ordentligt när hon bygger upp spänning för att sedan fullständigt explodera i den ena mer sinnessjuka actionsekvensen efter den andra. Stundtals är jag riktigt engagerad.

I Cores remake introduceras jag för Utah i en motorcross-scen orkestrerad av en fräck rocklåt. Detta är ett anslag som lägger ribban för vilken sorts film vi har att göra med. Remaken och dess karaktärer agerar mest som en farkost för att visa olika extremsportmontage, utan minsta intention att göra mig emotionellt engagerad. Efter filmens dryga 115 minuter har passerat känns det som att jag har zappat med fjärrkontrollen framför TV:n mellan olika sportkanaler där de dramatiska scenerna agerat träiga, tråkiga reklamavbrott.

Vinnare: Original. Nu låter det kanske som att jag är onödigt hård och att jag bara är nöjd om jag får avnjuta en fransk och svår konstfilm belönad med guldpalmen. Så är verkligen inte fallet. Jag älskar action, ibland till och med vråldum action. I Cores Point Break är den bara charmlös, uddlös och verkningslös.

Protagonistens utveckling

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

En bra protagonist ska ha oddsen emot sig. Filmen ska presentera metaforiska uppförsbackar som ska framstå som en omöjlighet att klara av. Utah från 1991 är en gröngöling när det kommer till att surfa. Han riskerar att avslöja sin ”cover” när som helst och hans inlärningskurva är allt annat än kort. Vi i publiken får lära känna karaktären genom detta och det presenteras ständigt nya utmaningar för honom.

Läs också: Original mot remake: Scarface (1932) vs Scarface (1983)

Det här löftet sviker Core med råge eftersom han etablerar huvudpersonen som en före detta extremsportsexpert. Därav planas karaktärens uppförsbacke ut till en problemfri raksträcka. Spänningen i action-momenten dör ut när protagonisten bemästrar sin miljö och sig själv till punkt och pricka. Inget står på spel och när Core inte heller anstränger sig för att måla upp engagerande karaktärsporträtt är min brytningspunkt nådd.

Vinnare: Gissa! Originalet! Jag kan verkligen inte förstå beslutet att ta bort inlärningskurvan för huvudpersonen i remaken. Obegripligt! Resultatet blir en icke-relaterbar hjälte vars utveckling är så gott som obefintlig.

Vinnare: Point Break (1991)

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox. Point Break.

En jordskredsseger. 4-0 till originalet! Och då tycker jag att Bigelows våghalsar bär på fler intressanta idéer än bra genomföranden. Det om något bör vara en fingervisning på hur frän och rutten smak Cores remake spred i min mun. Om Cronenbergs The Fly och Carpenters The Thing agerar manualer för hur en remake bäst bör genomföras – låt detta vara ett avskräckande exempel.

About Fredrik Edström 237 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

1 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.