Recension: The Green Inferno (2013)

Recension: The Green Inferno
Foto: Universal Pictures

Den största anledningen att se The Green Inferno är att den tillhör genren äventyrsskräck, en filmkategori som utforskats allt för lite.

Film: The Green Inferno (2013)
Regi: Eli Roth
Manus: Eli Roth, Guillermo Amoedo
Med: Lorenza Izzo, Aaron Burns, Ariel Levy m.fl.
Genre: Äventyr, skräck

Justine (Lorenza Izzo) deltar i en grupp miljövärnande studenters resa till Amazondjungeln för att hindra en kriminell organisations förstörelse av växtlivet. Deras färd får en helomvändning när deras flygplan kraschlandar och de befinner sig under hot av en stam blodtörstiga kannibaler. De fångatas och förs till kannibalernas by som de måste fly ifrån innan de blir föda.

Jag är mer bekant med Eli Roth än vad jag är med kannibalgenren och vet varken om filmen har samma kvalité eller flörtar med typexempel som Cannibal Holocaust (1979).

Hur som helst har The Green Inferno mängder med sköna Roth-ingredienser; kvinnliga karaktärer i fokus, utdragna gore-scener, svart humor – men som dessvärre känns hastigt ihopkastade. The Green Inferno gav intrycket av att vara ett sidoprojekt som inte fått det fokus idén förtjänar.

Trots att Roth sällan är felfri har jag en vana att favorisera honom. Roth jobbar ofta med intressanta berättelser och ett tydligt bildspråk. Tyvärr är hans filmer sällan spännande hela vägen och The Green Inferno är inget undantag.

Filmen har ett väldigt kantigt berättande som pendlar mellan att berätta nyckelsekvenser snabbt och långsamt. Generellt sker övergångar mellan tempon på ett smygande och känslomässigt naturligt sätt, men Roth har tagit ut svängarna och låter sin film hastigt gå från att vara död till att leva i allra högsta grad. Ibland går det helt enkelt för fort… Jag vill inte avslöja för mycket, men mot slutet blev tempoväxlingen skrattretande.

Den största anledningen att se The Green Inferno är att den tillhör genren äventyrsskräck, en filmkategori som utforskats allt för lite. Om du gillade denna filmen, spana in vår lista över de bästa kannibalfilmerna.

Bäst: Stammens första måltid, en långdragen process där de äter upp en människa, bit för bit. Den kändes gjort med äkta skaparglädje!

Sämst: Hur berättelsens potential rinner iväg som sand mellan fingrarna.

betyg_2
About Axel Diedrichs 652 Articles
Redaktionschef och medgrundare av Filmtopp.se. Aspirerande manusförfattare och cineast.