The Hateful 8

The Hateful Eight (2015)

  • 2 tim 58 min
  • Drama
Uppdaterad 07 december 2019 kl. 09:12 | Publicerad 09 januari 2016 kl. 18:01
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En Agatha Christie-historia berättad med Tarantinoesque manöver, skulle The Hateful Eight kunna beskrivas. Andra kanske skulle återge filmen som en fasansfull och brutal westernfilm med slapp-stick action, lång dialog och annorlunda musik som verkligen omhuldar en.

  • Regi:
    Quentin Tarantino
  • Manus:
    Quentin Tarantino
  • I rollerna:
    Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Samuel L. Jackson, Walton Goggins m.fl.
The Hateful Eight
Foto: Weinstein Company

Jag sitter och nästan skakar i salongen. Inte för att värmen är av, utan för att Tarantino fängslande har lyckats skildra filmens miljö. Under närmare tre timmars speltid härjar nämligen en snöstorm i ett alldeles snöklätt amerikanskt bergslandskap.

Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh), en fullständigt galen kvinna, är i händerna på prisjägaren John Ruth (Kurt Russell). De är påväg till Red Rock, resandes i en droska mitt i ett snöoväder. Väl där ska Domergue överlämnas åt sitt öde och hängas för sina brott. Under vägen utökas sällskapet med två resenärer. Först plockas en annan prisjägare upp, Major Marquis Warren (Samuel L. Jackson), en hjälte för den färgade befolkningen efter hans insatser under amerikanska inbördeskriget. Därefter Chris Mannix (Walton Goggins), som endast får följa med eftersom han insisterar att han är den nya sheriffen i Red Rock.

Ekipaget tvingas söka skydd på en handelsstation eftersom snöovädret tilltar, men något står inte rätt till på området. Ägaren Minni (Dana Gourrier) och hennes personal är borta och en mexikanare menar att han sköter stället tills hon kommer tillbaka. Dessutom har ovanligt många resenärer sökt skydd från snöstormen tills den ska avta, vilket verkar ta dagar. Ganska snabbt kommer Ruth och Warren underfund med att de flesta i lokalen verkar utge sig för att vara någon annan än vem de egentligen är. Med andra ord, någon är i maskopi med Daisy Domergue, frågan är bara vem.

Skådespelarensamblen gör mestadels ett utmärkt jobb. Kurt Russel briljerar, Samuel Jackson är grym, Walton Goggins överspelar, Tim Roth (Oswaldo Mobray) är otroligt lik Christoph Waltz och filmens huvudperson, Jennifer Jason Leigh, är obehagligt underbar att bevittna i rollen som Daisy Domergue. Utan Leighs prestation hade The Hateful Eight varit en svagare filmupplevelse. Väl väntat känner jag igen mycket från Tarantinos tidigare filmer; de tuffa rollfigurerna, den stundtals skenade dialogen och såklart det typiska ultravåldet. Men det gör mig ingenting när skådespelarnivån är så oerhört hög.

Quentin Tarantinos filmer är kända för att innehålla mycket våld och utan någon vidare förklaring har regissören sagt att våld helt enkelt gör bra film bättre. I sin åttonde film, The Hateful Eight, leker regissören med westerngenren och våldets uttryck. För min del köper jag brutaliteten i The Hateful Eight, eftersom filmen i helhet är underhållande, men jag kan verkligen förstå om en del tittare kommer att uppfatta vissa scener som rejält stötande och för mycket.

Filmen är ingen ny Pulp Fiction (1994) eller Inglourious Basterds (2008) men visst är The Hateful Eight sevärd.

Bäst: Kurt Russells dialekt är fantastisk!

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL