SJU FANTASTISKA MUSIKALER

Som självutnämnd musikälskare och nittiotalist vars barndom präglades av Disneyfilmer kan jag verkligen hänföras av en välgjord musikal.

Så fort jag kom över min inledande ”men va, varför ställde sig precis skådespelarna upp på bordet och började sjunga?”-fas genom att inse att actionfilmer med stora monster inte heller är särskilt verkliga alla gånger, insåg jag att kombinationen musik och film är lika bra som kombinationen Coca Cola och körsbär.

Sju fantastiska musikaler, som alla är bra på sina helt egna sätt

Trollkarlen från Oz (1939)

Stillbild från "Trollkarlen från Oz"

Denna oförglömliga pärla från 1939 står sig fortfarande som en av filmvärldens mest renhjärtade (och färgglada!) hyllningar till det mänskliga släktets ohämmade fantasi. Klassiska melodistycken som Over the Rainbow och åtskilliga nyinspelningar visar att denna sagolika historia kan fånga vågor av generationer.

Berättelsen är barnsligt mysig och arsenalen av vridna karaktärer (det bjuds bland annat på gröna häxor och fega lejonmänniskor) och miljöer är så arketypisk att det aldrig känns som någonting annat än ett magiskt och förstklassigt hantverk, som givetvis bör ha setts av alla.

Moulin Rouge (2001)

Kärlek. Skönhet. Sanning. Frihet. Gatsby-regissören Baz Luhrmanns Moulin Rouge! är over the top i kvadrat. Hälften av alla klassiska kärlekslåtar du redan har hört paketeras i ett lyxformat med spektakulära sång- och dansnummer fyllda med färg, glitter, Nicole Kidman och Ewan McGregor. Den sistnämnde spelar en ung poet som prövar lyckan i det tidiga 1900-talets Frankrike, drämmer ihop med en klick bohemer och förälskar sig i glädjeflickan Satine på nattklubben Moulin Rouge. Att se en såhär pass ärlig kärleksförklaring till kärleken själv är förundrande och bara estetiken gör musikalen sevärd.

Sweeney Todd (2007)

Johnny Depp och Helena Bonham Carter i "Sweeney Todd"

Att en Tim Burton-adapterad musikal, utspelad i 1800-talets London, är mörk och gotisk kommer nog inte som någon överraskning. När den dessutom handlar om en barberare som skär halsen av sina kunder i sin raksalong på Fleet Street – och därefter låter göra köttpaj utav kropparna, förstår vi vad vi har att göra med. Sweeney Todd är, enligt mig, en av Burtons starkaste filmer. Rollistan består av bland andra Alan Rickman, Johnny Depp och Helena Bonham Carter och de bjuder på en del direkt rysliga, men minnesvärda sånguppträdanden. En perfekt film att se nu i skräckens månad, oktober.

HAIR (1979)

hair

Hair började som Broadwaymusikal men blev liksom många musikaler filmatiserad. Den här filmen firar ungdomskulturen, i synnerhet flower power-vågen som drev genom USA under 60-talet. Bukowski, en lantlig kille som är påväg till Vietnam för att ställa upp i kriget, hamnar mitt i hippievågen och får testa på sång, dans och diverse illegala substanser.

Musiken är ofta fantastisk och gjord med glimten i ögat; under en scen som porträtterar en LSD-tripp börjar karaktärerna sjunga hare krishna-mantrat i en mörk kyrka med en fullkomligt galen basgång löpandes i bakgrunden. Det är som medicin för alla själar som någonsin känt sig lite rebelliska.

Team America (2004)

Poster till "Team America"

South Park-snillena Trey Parker och Matt Stone tycks ha en fäbless för musikaler. Team America är den andra av tre de har gjort, och är fortfarande kanske den enda film som har fått mig att skratta tills jag gråtit. Med medvetet gräsliga dockor bygger de upp ett actionäventyr som skjuter välriktade satirpuckar mot bland annat Amerika, Hollywood och terrorism. Det här tillsammans med sånguppträdanden från dockversionen av Kim Jong-il och glamourösa sångtitlar som ”Everyone has AIDS”. Oanständigt, men grymt roligt.

Singin’ in the Rain (1952)

Foto från Singin' in the Rain

Ännu en klassiker. Vem har inte förtjusats av titelspåret? Trots åldern känns filmen fräsch. Singin’ in the Rain handlar om de mindre vackert talande skådespelarnas svårigheter när stumfilmen blev till ljudfilm. I denna livsbejakande film finns det så många musikstycken som du garanterat känner igen att det bör anses vara en del av allmänbildningen att ha sett den.

The Wall (1982)

The Wall Movie 1982 (3)

Pink Floyds Roger Waters hade nog en film i åtanke redan när han gjorde albumet med samma namn. Åtminstone känns det så när den psykologiska skräckmusikalen rullar igång och är lika scenografisk som rockoperan han redan har turnerat med. Men varken bandet eller regissören vart särskilt nöjda med filmatiseringen. Jag har svårt att se varför; The Wall är växelvis lågmäld och intensiv, den är experimentell och oftast väldigt vacker – och med musik som Comfortably Numb och Mother att ta till är redan halva jobbet gjort. En grym film, i synnerhet för den som är intresserad av att se artisteriets baksidor – eller den som bara fascineras av det mänskliga psyket.

Detta var min lista på sju fantastiska musikaler, som alla är bra på sina helt egna sätt.

About Daniel Turfors 98 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.

2 Comments on SJU FANTASTISKA MUSIKALER

Comments are closed.