Recension: Ricki and The Flash (2015)

ricki
Foto: TriStar Pictures

Film: Ricki and The Flash (2015)
Regi: Jonathan Demme
Manus: Diablo Cody
Med: Meryl Streep, Mamie Gummer, Kevin Kline, Rick Springfield m.fl.
Genre: Komedi

Jonathan Demme är tillbaka med en ny film med manus av Oscarsbelönade Diablo Cody (Juno, 2008).

Frånskilda Ricki (Meryl Streep) lever sin tagning av rocklivet. Hon är pank och gigar om och om igen med klassiska amerikanska rockcovers på samma sunkiga bar tillsammans med kompbandet The Flash. Även om hennes tillvaro kan tyckas sakna glamour är Ricki barens drottning och publiken älskar henne.

En dag ringer Rickis före detta man Pete (Kevin Kline) och ber henne att komma hem eftersom deras gemensamma dotter Julie (Mamie Gummer) är helt förstörd eftersom hennes make precis har lämnat henne. Osäker och nervös väljer Ricki att återvända till familjen hon en gång övergav.

Att använda Streeps riktiga dotter Mamie Gummer i rollen som Julie var ett genidrag. Dels för att de båda är lika, men främst för hon problemfritt lyckas konkurrera om Streeps stjärnglans i deras gemensamma scener. Det är faktiskt riktigt roligt att se hur kul Streep och Gummer verkar ha haft under inspelningen av mor och dotter-scenerna, som när de opretentiöst sunkar på ett kaffe, tjafsar hos frissan eller när Ricki försöker trösta Julie med att likna hennes brustna hjärta med en Big Mac; hjärtat blir aldrig dåligt, det håller för alltid.

Även om hela ensemblen är vass är det främst Ricki and The Flashs livescener som står för filmens stora behållning. Det märks att Jonathan Demme har filmat livemusik tidigare och att han under åren har byggt upp ett gediget kontaktnät. Det suveräna bandet består av legender som Rick Springfield, Bernie Worrell, Joe Vitale och den numera avlidne Neil Young-basisten Rick Rosas; Meryl Streep är kronan på verkat och levererar gång på gång riktigt fin whiskey-raspig sång.

Tyvärr rullar Ricki and The Flash bitvis på tomgång. Det är kul, det är trevligt men det engagerar inte. Mot slutet är manuset tunt och det tas en del genvägar. Jag hade förväntat mig något mer svårtuggat av Diablo Cody och även om det nosas på en del intressanta frågor, som hur okej det är att överge ett barn och om det är mer accepterat för en pappa att göra det än för en mamma, schabblas det bort så fort det börjar bli intressant.

Bäst: Det är riktigt kul att se giganterna i The Flash på en och samma scen.

Sämst: I en scen ser medelålderspubliken livrädd ut när Ricki framför Bruce Springsteens My Love Will Not Let You Down. Kom igen, är inte ”The Boss” 50-taggarnas kung?

 

 Vad tyckte du om ”Ricki and the Flash”?

 

About Eric Diedrichs 631 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.