Intervju: Tomas von Brömssen

Intervju: Tomas von Brömssen

Eric Diedrichs
Uppdaterad 13 juli 2021 kl. 13:07 | Publicerad 03 september 2015 kl. 15:09

En av våra mest folkkära skådespelare, Tomas von Brömssen, är aktuell med succéföreställningen Tomas sista revy. Revyn sålde slut i våras och kommer att sättas upp ytterligare tre veckor på Liseberg, med start den 4:e september, för att sedan flytta vidare till Stockholm och Oslo.

Tomas von Brömssen tog det svenska folket med storm när han spelade mot den legendariska komikern Sten Åke Cederhök i TV-serien Albert och Herbert. Under åren har det blivit mycket teater, en hel del film och TV och en handfull revyer. Det är en ödmjuk Tomas jag intervjuar som pratar passionerat om Tomas sista revy och sin kärlek till film.

Vad betyder Tomas sista revy för dig?

- Allt och inget. Namnet är en gardering att det kan bli den sista, men jag har dörren öppen för en allra sista om lusten faller på. Det handlar mest om ifall lusten kommer tillbaka. Den går inte att beställa utan den måste komma organiskt, för om inte jag har roligt kommer inte publiken ha det heller.

- Folk verkar tycka om den här revyn och vi fick förlänga nu i våras eftersom det kom så mycket folk, vilket var både väldigt roligt och överrumplande. 

Det har gått flera år sedan vi mötte Kyparn, Clownen och Stintan för första gången, hur är det att återvända till dessa roller?

- Jätteroligt, eftersom jag nu har ett annorlunda perspektiv på dem; hur de är som gamla? Det var den tanken som drog igång mig, att det kändes stimulerande att jobba med något som jag kan väva ihop med mina egna funderingar om att åldras. Alla mina figurer är på något sätt olika sidor av mig själv och alltihop är nästan som terapi. Det är besvärligt att bli gammal, men jag märker att det hjälper mig att diskutera åldrandet genom mina karaktärer. 

- Hur går det till när du arbetar fram dina karaktärer?

- Det är bara att prova sig fram. I den här revyn får vi möta en präst och när jag arbetade fram honom tänkte jag att det vore kul att maskera sig lite mer eftersom jag inte har gjort det särskilt mycket tidigare. Jag har löständer och mittbena som kyparen och flätor som fäbodsjäntan, men det har rört sig om väldigt enkla attribut. Med prästen var det kul att förvandla sig lite mer. Att karaktären blev just en präst var inte planerat.

Du har jobbat med flera stora svenska filmskapare som Lasse Hallström, Bo Widerberg och Per Åhlin. Filmtopp.se intervjuade Åhlin tidigare i år och han berättade att han håller Resan till Melonia extra varmt om hjärtat. Dessutom sa han att produktionen var underbudgeterad och extremt krävande för alla inblandade. Hur upplevde du att det var?

- Skitroligt! Vi märkte inte av det där utan det var han som slet med budgeten, möjligen fick vi skitdåligt betalt [skratt], men jag minns bara att det var fantastiskt. Jag beundrar Åhlin mycket och jag älskar tecknad film, och att dessutom få jobba med Allan Edwall och Hasse Alfredsson var underbart. Att det också blev en så bra film är glädjande.

Men det är klart att det var krävande med det gamla vanliga, att man ska vara bra och att det ska fungera med rösterna. Röstskådespel är både svårt och jätteroligt, speciellt när man är van att använda hela kroppen i sitt agerande. 

Läs också: Intervju - Per Åhlin

Var Per Åhlin med och regisserade ert röstskådespel?

- Nä, det var en dialogregissör som gjorde det, men Åhlin var och hälsade på och kollade till allt. Jag var med i en annan film som han gjorde, en engelsk deckare [Hundhotellet] där jag gjorde en kaninliknande figur som var portier på hotellet. Då läste jag in mina dialoger och sen tecknades det efter vad jag hade gjort. Annars när man dubbar färdiga tecknade filmer så måste man stå och titta på hur det ser ut på filmen och försöka tajma.

Är det svårare att dubba till en film?

- Inte direkt, det är en annan sak, en annan teknik. Jag har efterdubbat en del filmer, I Mannen från Mallorca som  jag och Sven Wolte var med i lade vi om nästan allt ljud, vilket var förvånansvärt lätt. Vi tillämpade det som Widerberg kallade för Papegojmetoden, att man lyssnar på en replik, skiter i inlevelse och imiterar den.

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri

Förutom Mannen från Mallorca jobbade Tomas von Brömssen med Widerberg i Vildanden, Ormens väg på hälleberget och Lust och fägring stor. Tomas berättar att han håller sin roll i Lust och fägring stor extra kär och att samarbetet med Widerberg kulminerade i den filmen.

- Widerberg var helt makalös med oss skådespelare. Han visste precis vad det handlade om och sa hela tiden rätt saker inför tagningarna. Märklig man, han fick oss att att ta vara på alla impulser under en scen och dessa impulser kallade han för ”guldfåglar”. Guldfåglarna var allt som kunde hända när man pratar och agerar; att klia sig på huvet, att hosta till eller vad fasen som helst. Allt för att få det så äkta som möjligt, ”livet till varje pris” som han sa.

Ibland när dessa guldfåglar kom kunde han säga ”Vänta, släpp inte fram den där, det kanske kommer en ännu bättre om ett tag”. Han sa fantastiska saker som egentligen är rätt diffusa men vi förstod exakt vad han menade när vi arbetade med honom.

Har du tagit med dig "guldfåglarna" i andra film och teatersammanhang?

- Absolut, när vi gjorde Mitt liv som hund  pratade vi mycket om Widerbergs metoder. Jag hade precis gjort Mannen från Mallorca och Lasse [Hallström] var jätteintresserad av att få reda på hur vi gjorde och hur Widerberg var. Det blev ett slags Widerbergseminarium.

Jag berättar att min morfar, som var glasblåsarmästare, var statist i Mitt liv som hund och Tomas utbrister ett entusiastiskt ”Nämen, nej, gud vad roligt!”

- Det hände en lustigt grej när jag kom dit första dagen, innan vi hade börjat filma. Jag gick omkring och tittade på glaset och i affärerna när jag upptäckte att en gubbe med munkjacka och hund gick efter mig. Fasen, tänkte jag, varför följer den där halvskumma typen efter mig? Till slut kom han fram och sa ”det är du som ska spela mig”. Det var Reidar Jönssons morbror som stod där livs levande - helknäppt! Det var fantastiskt att se honom i verkligheten eftersom man bygger upp en bild av honom när man läser boken. ”Aha, är det så han är? Krulligt hår?”. Vi lockade mitt hår efter det och jag blev hembjuden till honom på kaffe. Det var en mycket egendomlig känsla att sitta dricka kaffe hemma hos rollen jag skulle spela.

Din roll som morbror Gunnar känns väldigt varm samtidigt som du är distanserad. Det första jag tänker på när jag pratar om Mitt liv som hund är när du snickrar på lusthuset och sjunger på Povel Ramel. Vad betydde detta för Gunnar?

- Jo, men det var en slags tillflyktsort. Han sitter där och pratar om varma meloner och damer han har träffat på sjön. Jag tror Gunnar hade en orolig natur och att han fick någon slags släktskap med Ingmar som blev av med hunden. Att de båda längtar bort från alltihop.

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri

Du växte upp i en arbetarklassmiljö och har ofta spelat en slags underdog. Hur mycket tror du att din uppväxt har påverkat dina rollval?

- Det är oftast regissören som har åsikter om vad jag ska spela., men vissa TV-roller har jag valt och ofta den som är underdog. Jag tror det beror på att jag trivs i den stämningen, i den miljön. Jag gillar Chaplin och det handlar hela tiden om den lille mannen som försöker klara sig i tillvaron och det är där mina sympatier ligger. Det är klart att det har påverkat och jag använder nog rätt mycket av min bakgrund utan att jag tänker på det. Widerbergs filmer speglar ofta det livet, till skillnad från Ingmar Bergman som rörde sig i den övre medelklassen.

- Har du försökt lyfta fram någon yngre talang på samma sätt som Sten-Åke Cederhök gjorde med dig i Albert och Herbert?

- Carl-Einar Häckner kan jag känna mig lite mentor till som underhållningsfigur. Vi gjorde en uppföljare till Albert och Herbert när Sten-Åke var borta som hette Albert och Robert där Carl-Einar spelade den yngre. På sätt och vis har jag tuffat på honom lite eftersom jag gillar honom väldigt mycket och tycker att han är fantastisk.

Jag frågar Tomas om det är någon roll han ångrar att han tackat nej till och han tänker efter noga. Plötsligt utbrister han uppspelt:

- Jag fick faktiskt erbjudande om att göra Sickan i Jönssonligan men det var Gösta Ekman som gjorde den sen. Fan, det hade varit kul, det skulle jag ha gjort! Jag kommer inte ihåg om det var inför den första Jönssonligan eller om det var inför en ny omgång men det var en roll som hade varit kul att göra, även om filmerna inte var jättebra.

Med det tackar jag Tomas von Brömssen för ett trevligt samtal och vi på Filmtopp.se önskar honom all lycka med sin revy. Jag fick en känsla av att Tomas gärna skulle göra mer film än vad han egentligen får möjlighet till och om så är fallet, hoppas jag att det blir ändring på det snart.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL