Recension: Mandarinodlaren (2013)

Tangerines_940_02
Foto: Studio S Entertainment

Film: Mandarinodlaren (2014)
Regi:
Zaza Urushadze
Med:
Lembit Ulfsak, Elmo Nüganen, Giorgi Nakashidze, Mikheil Meskhi m.fl.
Genre:
Drama

Biopremiär: 4 september

Först en historielektion. Mandarinodlaren utspelar sig 1992 i området Abkhazien i före detta Sovjetunionen. Abkhaziska separatister har förklarat området självständigt från Georgien, som naturligtvis slår tillbaka. Abkhazierna lyckas med hjälp av Ryssland hålla de georgiska styrkorna nere. Kriget tog sluta dryga året senare men konflikten har än idag inte fått en lösning.

Mitt i kriget befinner sig snickaren Ivo som tillverkar lådor åt sin granne Margus att packa skördens mandariner i. Ivo och Margus är två av de många estniska bosättare som var bosatta i Abkhazien under den här tiden även om de allra flesta flyttade hem till det fria Estland när kriget bröt ut; liksom Ivos och Margus familjer redan gjort och de själva planerar att göra så fort mandarinerna har skördats.

En dag drabbar soldater samman utanför Margus hus. De två grannarna tar in de enda två överlevande i Ivos hus. En tjetjensk legosoldat, Ahmed, och en georgisk soldat, Nika. De uppenbara konflikterna som i och med detta arrangemang uppstår mellan de inblandade blir fokus för en avskalad berättelse om värdighet och medmänsklighet. Ett anti-krigsmanifest mot rädsla, för kärlek.

Bakom mig i biosalongen sitter en man som för sitt sällskap förklarar den unika skådespelartraditionen i just Georgien och hur området producerade de absolut bästa filmerna under sovjettiden. Jag vet inte om just Lembit Ulfsak är georgier men han är helt rätt i rollen som Ivo och bjuder på ett skådespel som dagens biobesökare inte får ta del av i vanliga fall. Det är avskalat och utan stora teaterkänslor, något vi även får ta del av hos Giorgi Nakashidze som spelar legosoldaten Ahmed.

Det är tydligt att Mandarinodlaren inte är en Hollywoodproduktion. Inte bara för att svulstigheten och moraliserandet lyser med sin frånvaro, utan den är också helt osentimental, vilket är befriande skönt. Dramaturgin är perfekt uppbyggd. Ingenting hålls igen, det bara är. Människorna i den här filmen bara är och gör det som behövs i situationen och verkligheten. De förhåller sig inte till den. Det här är inte de utagerande och tillkämpade känslornas film, men nog fasen både skrattar och gråter jag. Budskapet kommer fram utan att det blir övertydligt.

En av de saker jag kommer att minnas mest är den på samma gång vemodiga och hoppfulla filmmusiken. Den traditionella georgiska pandurin följer mig hela vägen hem och jag nynnar för mig själv i rulltrappan ner till tunnelbanan, på mataffären där jag fixar min lunch, och medan jag väntar på kaffet på fiket.

För att bekräfta regeln att svenska översättningar av utländska titlar ska vara märkliga, har man av någon outgrundlig anledning översatt vad som på originalspråket betyder Mandariner, till Mandarinodlaren, trots att Margus inte utgör en huvudroll

Bäst: Det osentimentala berättandet av en historia fylld av konflikter och känslor.

Sämst: Att en del trådar jag uppfattat som röda plötsligt bara släpps på slutet. Den här historien hade tveklöst vunnit på att regissören hade tagit sig tid att avsluta det han påbörjat.

Malin Håkansson

2 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.