Recension: Casablanca (1942)

Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i Casablanca

Film: Casablanca (1942)
Regi: Michael Curtiz
Med: Ingrid Bergman, Humphrey Bogart, Claude Rains, Dooley Wilson m.fl.
Genre: Drama

Året är 1942 och andra världskriget pågår för fullt. Den marockanska storstaden Casablanca fungerar som en slags fridstad från krigets fasor, dit krigshärjade flyktingar kommer för att försöka fly vidare till Lissabon. För detta krävs speciella visum som nästan bara säljs på svarta marknaden; om du har pengar.

I stadens centrum driver amerikanen Rick Blaine (Bogart) en populär krog dit naziförföljda européer av hög rang kommer för att köpa visum ”under borden”, men av samma anledning finns det även nazister bland krogens gäster.

En dag händer något speciellt. Några nazister vill att Rick ska samarbete med dem eftersom de har fått nys om att en spion ska komma till hans krog. Spionen är Victor Lazlo, som i sin tur kontaktar Rick för hjälp. Han behöver en fristad. Rick som vill hålla sig neutral vägrar hjälpa de båda parterna. Ända tills han möter kvinnan Victor rest med, Ilsa Lund (Ingrid Bergman).

Lisa och Rick känner varandra sedan tidigare. Faktum är att det båda har en passionerade historia ihop. Rick får allt svårare att hålla sig utanför den komplicerade situationen och dras allt djupare in i en situation om liv och död.

Berättelsen är baserad på en pjäs, Everybody Comes to Rick’s, som Warner Brothers köpte rättigheterna till för att göra en riktigt storfilm av. Casablancas manus var dock aldrig färdigt när inspelningen började. Ingen av skådespelarna visste hur det skulle gå för Rick och Lisa, tills slutscenen filmades. Ingrid Bergman uppgavs vara speciellt irriterad över detta. Skälet skulle vara att hon inte trodde att filmskaparna visste vad de ville ha ut av filmen. Kanske låg det ett lite korn sanning i detta eftersom Humphrey Bogart kallades in en månad efter att inspelningen hade avslutats för att dubba om den sista repliken.

För mig är Casablanca en av de där ”100-filmerna-du-måste-se-innan-du-dör”, men vad det är som gör Casablanca till en av filmhistoriens största klassiker är inte helt enkelt svara på. Jag tycker framför allt att det är fascinerande hur en film som spelades in för sjuttio års sedan fortfarande kan beröra mig varje gång jag ser den. Det är som att det i varje replik finns en egen historia som vill bli berättad och upptäckt på nytt.

Ett annat skäl är att när filmen spelades in, 1942, stod fortfarande USA utanför stridigheterna. Utgången av kriget var fortfarande ovist och jag tycker att man stundtals kan känna av tidens stämning i filmen. Det vilar liksom en gåtfullhet över karaktärerna och vem som är ond eller god är inte kristallklart.

Sedan är det nog också den utmärkta ballansen mellan spänning och romantik som gör Casablanca till en klassiker. Ingen av ingredienserna tar över berättelsen och man slipper de där kletiga kyssarna till hög stråkmusik som många andra filmer från den här tidsepoken annars innehöll.

Ingrid Bergman gör en mycket bra rolltolkning men filmens stjärna är Humphrey Bogart. Han fullständigt briljerar i rollen som Rick. Det finns också flera intressanta birollsfigurer i berättelsen som gör starka avtryck: pianisten Sam (Wilson), stadens polischef Renault (Rains) för att nämna några.

Kuriosa: Av kostnadsskäl användes låtsasfigurer som flygplansbesättning och flygplan av papp i slutscenen. Dimman i scenen är där för att dölja det inte så övertygande utseendet av ”flygplanet”.

PS: Den 1:a september visar Cinemateket Casablanca i 4K, ett högupplöst digitalt filmformat som uppnår närmast perfekt analog kvalitet. Du kommer nog aldrig få ett lika bra tillfälle att se Casablanca igen.

About Sebastian Håkansson 375 Articles
En av Filmtopps medgrundare. På frågan om världens bästa film finns många svar, men världens bästa skiva är Born to Run med Bossen.