Porträtt: Robert Altman (1925-2006)

Robert Altman sitter med vit hatt mot en rosa bakgrund.
Foto: Courtesy of Epix

Efter att han tjänstgjorde som bombpilot i andra världskrigets slutskede jobbade den numera legendariske auteuren Robert Altman med en mängd ströjobb innan han hittade till registolen, bland annat hade han en affärsidé att bli hundtatuerare. Som för många andra filmskapare fick Altman arbeta sig upp från att göra hårt reglerad TV-film till att med betydligt större frihet regissera biofilm.

Efter att Altman skrev, producerade och regisserade sin debutfilm The Delinquent (1957), fick han möjlighet att göra dokumentärfilmen The James Dean Story som blev hans stora biljett in i TV-industrin. Ingen mindre än Alfred Hitchcock tog den unge regissören i sin famn och lät honom regissera flera avsnitt av TV-serien Alfred Hitchcock Presents.

Redan innan det stora genombrottet kom med krigskomedin M*A*S*H (1970), hade Robert börjat missbruka alkohol, spel och droger och varit gift två gånger. Trots sin hårda livsstil hade han stark arbetsmoral. Altmans första assistent, Thompson, har berättat att hans huvudsakliga uppgift var att väcka Altman tidigt på morgonen och försätta honom i ett tillräckligt nyktert tillstånd för att kunna jobba fram till kl. 17.00 då regissören tillät sig själv och sina kollegor att börja dricka igen. Om han inte drack eller filmade spenderade han sin tid vid Las Vegas spelbord.

M*A*S*H blev en enorm succé och därefter avverkade Altman, med fria tyglar, filmer i ett rasslande högt tempo med varierande kvalitet; det blev en hel del mästerverk under åren, men också ett dussin ljumma filmer och en och annan flopp. Bara under 70-talet arbetade han sig igenom hela tolv filmer.

Robert Altman arbetar bakom kameran.

Eftersom Robert Altman vägrade att kompromissa sin konstnärliga vision och lämnades oberörd av de sociala påtryckningar som präglade filmbranschen fick han en ”anti-Hollywood”-stämpel, som i sin tur påverkade hans kommersiella framgångar. Att han ofta lät skådespelarna improvisera dialog och sällan höll sig till varken manus eller filmbolagens önskemål ledde till att han snabbt gjorde sig fiende med många av branschens producenter och distributörer. Samtidigt blev han en stor favorit hos skådespelarkåren, som istället gillade hur Altman litade på sina ensembler.

Den hårda arbetsmoralen satt i hela livet ut och när Altman som 80-åring jobbade med sitt sista projekt A Prairie Home Companion (2006), var han så långt gången i leukemi att produktionsbolaget arrangerade att Paul Thomas Anderson skulle ta över registolen om Altman skulle bli tvungen att avbryta inspelningen. Anderson, som är en självutnämnd ”Altman-tjuv”, såg det eventuella uppdraget som en stor ära. Altman överlevde inspelningen och hann både se filmen bemötas väl av kritikerkåren sommaren 2006 och motta en heders-Oscar innan han avled den 20:e november samma år.

Vad utmärker filmerna av Robert Altman?

Improviserad och naturlig dialog.

Som tidigare nämnt jobbade Altman mycket med improvisationer och såg manus mer som en riktlinje. När Altman började med detta var improvisation en väldigt okonventionellt arbetsmetod eftersom det ansågs vara för kostsamt. Altman revolutionerade även dialog och gav den ett mer naturligt liv genom att låta skådespelarna i hög grad prata i mun på varandra. 

Den sökande kameran.

Det syns direkt när det är Robert Altman som arbetar bakom kameran. Hans filmer kännetecknas starkt av sökande kamerarörelser och letande zoomar, som låter tittaren svepas in i filmen och se precis det regissören hela tiden vill att vi ska se.

Jazz och dissonant musik.

Musiken går alltid hand i hand med Altmans filmer. Även om regissören främst använde jazz och dissonant musik för att förstärka sina sceners känsloliv, hade han också en nära relation till country och folkmusik. I exempelvis westernpärlan McCabe and Mrs. Miller (1971) får vi höra Leonard Cohens låtar och i Nashville (1975) fokuserar Altman på Country-Mekkat Nashvilles musikliv och politik. 

Den säregna humorn.

I sina filmer använder sig Altman ofta av humor och satir för att kommentera det amerikanska samhället. Geraldine Chaplin, som medverkade i Altmans Nashville, har jämfört Altmans humor med sin pappa Charlie Chaplins.

”They’re funny in the right way. Funny in a critical way—of what the world is and the world we live in. They were both geniuses in their way. They alter your experience of reality. They have their world and they have their humor. That humor is so rare.”

Karaktärer framför handling.

Nästan uteslutande är handlingen mer en ursäkt för Altman att utforska sina karaktärer än hans filmers huvudsakliga fokus. Många gånger använder sig också Altman av stora skådespelarensembler. I exempelvis Short Cuts följer vi vi hela 22 karaktärer och i Nashville följer vi otroliga 24 karaktärer.

Tre Robert Altman-filmer varje filmälskare måste se (utan inbördes ordning):

Att välja ut tre stycken filmer av Robert Altman är inte enkelt. Alla dessa är inte hans bästa filmer, men det är filmer som tydligt markerar hans stil. Om du vill ha en mer komplett lista över Robert Altmans mästerverk, kan du läsa vår djupgående artikel där vi listar hans bästa filmer.

McCabe & Mrs. Miller (1971)

Robert Altman sitter vid Julie Christie under inspelningen av McCabe and Mrs Miller

Med: Warren Beatty, Julie Christie m.fl.
Genre: Western

Att Robert Altman skulle regissera en regelrätt western fanns inte på kartan. Resultatet blev ett unikt och beundransvärt porträtt av ett av filmhistoriens mest intressanta filmpar: entreprenören McCabe (Beatty) och bordellmamman Mrs. Miller (Christie).

McCabe sliter med att bygga upp sitt eget samhälle när Mrs. Miller plötsligt dyker upp. Hon hävdar bestämt att samhället behöver en ordentlig och lyxig bordell om det någonsin ska kunna expandera ordentligt – något hon dessutom har alldeles rätt i. Samhället utvecklas som aldrig förr och allt ser bra ut tills ett gruvföretag vill köpa upp McCabes mark.

Julie Christie Oscarsnominerades för sin insats som Mrs. Miller.

Därför måste du se den: McCabe & Mrs. Miller är ett utmärkt exempel på en klassisk Altmanesque anti-film. Hjältarna, genren och till och med musiken bryter alla klassiska riktlinjer för en western.

Short Cuts (1993)

Ett par sitter i en soffa och kollar tidningen i Short Cuts av Robert Altman

Med:Robert Downey Jr., Andie MacDowell, Jack Lemmon, Julianne Moore, Jennifer Jason Leigh, Chris Penn, Tom Waits m.fl.
Genre: Drama

Under ett par dygn i Los Angeles får vi se hur 22 personers liv flätas samman. En servitris som är gift med ett fyllo, ett medelålders gäng som hittar ett lik när de fiskar, en konstnär, en clown, ett trassligt par där den svartsjuke maken är stridspilot medan hemmafrun säljer telefonsex samtidigt som hon fostrar deras barn, en cellist, en polskötare, en jazzsångerska, en polis, en pojke som akut hamnar på sjukhus och så vidare.

Manuset är baserat på nio noveller av den amerikanska författaren Raymond Carver och efter filmen Short Cuts gjorde kritikersuccé lanserades en novellsamling under samma namn. Med Short Cuts Oscarnominerades Robert Altman för bästa regi.

Därför måste du se den: Detta är Altmans bästa mosaikfilm. Njut av att se hur väl han fogar samma den stora skådespelarensemblen och njut av hur den sköna jazzmusiken understödjer det mästerliga berättandet.

M*A*S*H (1970)

Skådespelarna diskuterar sitt manus i Mash av Robert Altman

Med: Donald Sutherland, Elliot Gould, Robert Duvall, Sally Kellerman m.fl.
Genre: Dramakomedi

M*A*S*H handlar om livet på ett fältsjukhus under koreakriget. Även om det är svårt att välja ut någon direkt huvudroll ligger fokus på kirurgerna ”Hawkeye” och ”Trapper John” (Elliot Gould och Donald Sutherland). Under filmens gång får vi ta del av vardagslivet på lägret ser ut och hur personalen använder sig av humor, droger, sex och religion för att hantera sin påfrestande situation.

Filmen Oscarsbelönades för bästa manus efter förlaga och nominerades för bl.a. bästa film och bästa regi. Till följd av  M*A*S*Hs stora kommersiella framgång gjordes också en TV-serie med samma namn och med i stort sett samma karaktärer (även om nästan inga skådespelare från filmen medverkade).

Därför måste du se den: M*A*S*H är ett utmärkt exempel på hur Robert Altman använde sig av satir och humor för att kommentera politik och amerikansk kultur. Dessutom bröt M*A*S*H ny mark på sättet Altman lät skådespelarna prata i mun på varandra.

About Eric Diedrichs 796 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

2 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.