Intervju: Stefan Wingefors (stumfilmsackompanjatör)

Feb082013_6947
Stefan Wingefors.

Onsdagsmorgon. Jag är på väg till Café Santo Domingo, som delar lokal med skivbutiken Dirty Records i Göteborg för att träffa frilansmusikern och stumfilmsackompanjatören Stefan Wingefors. Många cineaster känner igenom honom som den närmast mystiske pianisten som på Cinematekets stumfilmsvisningar tar plats vid pianot först när lyset är släckt och ridån har gått ner. Flera musikälskare har sett honom dyka upp lite överallt i olika band och orkestrar. Allmänheten känner främst igen honom för hans basspel på Daniel Lemmas megahit If I Used to Love You från succéfilmen Jalla! Jalla! (2000).

På spårvagnen dit samtalar jag med en äldre dam och i en ödets nyck visar det sig att hennes mamma jobbade extra med att spela piano för stumfilm under tidigt 1900-tal. Vad är oddsen för ett sådant möte? Damen skrattar högt när hon berättar att de kastade tomater på hennes kära mor om hon spelade dåligt.

Väl framme beställer Stefan en kaffe cubano (svart karibiskt kaffe med socker i) som passar väl med den kubanska musiken som spelas i lokalen. Medan vi väntar på att kaffet ska bli klart berättar jag för Stefan att jag lyssnat på hans hyllade solojazzskiva Impermanance. När jag kommenterar att hans jazzmusik har bra popkvalitet skiner han upp och utbrister hjärtligt: ”Vad roligt att du tycker det!”.

Vi sätter oss längst bak i caféet och jag frågar honom om hur han förbereder sig inför att ackompanjera en stumfilm, om det krävs strikta förberedelser och om han måste se filmen flera gånger inför en visning.

– Jag improviserar musiken på plats. Oftast har jag inte sett filmen innan men jag förbereder mig genom att kolla över filmens handlingen och vem som är regissör. Jag har hållit på med det här så länge nu att jag vet vad som gäller.

Stefan Wingefors började med det han kallar för ”stumfilmsgig” i början av nittiotalet eftersom den dåvarande rektorn för filmvetenskap på Göteborgs Universitet tipsade svenska filminstitutet om hans pianospel. – Det är mitt äldsta gig, helt sjukt! Säger Stefan och skrattar. Själv har jag svårt att förstå hur han kan vara cool med att sätta sig framför en publik utan större förberedelser, men han har inte alltid har varit lika bekväm med det.

– Absolut första gången var jag nervös och ville ha filmen innan för att anteckna olika hållpunkter. Sen när jag satt där och skulle spela så blev jag fullständigt låst av mina anteckningar. Jag satt och kollade på min lapp och tänkte ”oj, nu kommer snart den biten” men det kanske var tio minuter kvar tills just den scenen kom. Det hackade upp mitt spelande helt och hållet. Sen dess har jag litat på min intuition istället.

Stefan improviserar sin stumfilmsmusik efter tjugotalsanda utan att återanvända skrivna melodier. Han pratar entusiastiskt om det glada årtiondets musikscen.

    – Det hände otroligt mycket då! Schönberg, Alban Berg och Bartók hade spänt ut musiken på ett sätt som än idag betraktas som modernt. Storopera-traditionen med Wagner och Strauss tänjde tonaliteten samtidigt som romantikens vackra och sköna melodier låg kvar och jazzen bökade sig in underifrån. Jag använder denna mix för att improvisera egna enkla teman på tre-fyra toner som är lätta att komma ihåg och att spela med båda händerna. Sen broderar jag ut mina teman och väver in dem i olika rytmer.

På stumfilmsvisningarna så integrerar du egentligen film och musik i ett levande konstverk. Din tonsättning manipulerar biopublikens känslor och påverkar därmed deras upplevelse av filmen. Hur är det att ha en sådan position och makt över en filmvisning? 

– Det ger en kick att musiken spelar stor roll. Det är min tolkning av filmen som hörs och jag kan inte problematisera processen för då stannar mitt flöde upp. Publiken får helt enkelt acceptera min tolkning. Det finns säkert skeptiker som tänker att han borde gjort si eller så, men när de väl har kommit in i filmen tror jag att de slutar fokusera på att jag spelar och njuter av filmvisningen istället.

Stefan vill vara så osynlig som möjligt under sina stumfilmsgig. Först när ridån är nere och ljuset släckt sätter han sig vid pianot.

– Jag vill inte att publiken ska gå på konsert utan de ska se en film. Min funktion är att spela piano och inte att vara någon huvudperson. När jag sitter där innan filmen rullar igång, har jag tid att fundera över vilken tonart jag ska börja i, om jag ska öppna med en löpning, om jag ska inleda med en glad eller tung ouvertyr.

Hur känns det inför de första ackorden, är det en speciell känsla eller är det bara ”nu kör jag ett c-dur eller nu kör jag ett b-moll”? 

– Lite puls har jag alltid, vilket hjälper mig att vara på hugget. ibland kan jag vara osäker över vilket stämningsläge det är i filmen och då försöker jag snabbt läsa av och anpassa temat. Nästan alltid, och det är ett mirakel varje gång, är jag som i en bubbla när jag spelar och plötsligt [Stefan knäpper med fingrarna] har en och en halv timme gått! Antagligen för att jag sugs in i handlingen och hjärnan är så otroligt upptagen av att dels spela piano [han smattrar med fingrarna längs bordskanten] och att dels tolka det som händer. ”Nu såg den där gubben konstig ut okej, han ska jag komma ihåg”, de där bollarna i luften gör att tiden upphör att existera och att allt känns som meditation.

Även om han har jobbat med soundtracket till Jalla! Jalla! (2000) är Stefan inte särskilt intresserad av att komponera filmmusik till nya filmer.

– Det är inget jag drömmer om. Filmmusik och teatermusik är kommenterande musik och jag vill göra musik som står för sig själv. Man hamnar alltid i dialog med regissören och andra tyckare som man är underordnad, ”Okej, nu är det en kärleksscen spela ett sånt ackord”. Det är klart skulle jag få uppdraget att lägga ett pianospår för en nyutgåva av en stumfilm skulle jag gärna göra det. Många stumfilmsljudspår jag har hört har varit rätt lama. Oftast låter det som om någon har suttit på 80-talet vid ett digitalpiano och spelat naivt.

Då vårt samtal mest har fokuserats på musik känner jag mig lite oklar över vilken relation Stefan egentligen har till film. Jag bestämmer mig för att fråga honom om det.

– Jag gillar musik och jag gillar att illustrera film, men jag är verkligen ingen cineast. Väldigt ofta blir jag besviken på filmer då jag blir inte blir så berörd som jag hade hoppats på. Filmer lider väldigt mycket av dess stora form och den ekonomiska risken en filmmakare tar. Det är många kompromisser mellan det som sker från ritbordet till den färdiga produktionen. Jag känner många gånger att de inte gick hela linan ut. Därför är det skitkul med TV-serietrenden då det i serier finns tid att löpa linan ut. Som med True Detective. Jag har varit New Orleans och jag kommer ihåg hur det luktar, jag har sett misären och hört musiken. Att de lyckades fånga den stämningen genom hela serien var underbart härligt!

Med det tackar vi på Filmtopp.se Stefan Wingefors för en intressant intervju. Håll dig uppdaterad på Filmtopp.se för kommande intervjuer.

Läs också: Intervju – Musikproducent Mikael Carlsson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

About Eric Diedrichs 823 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.