Recension: The Player (1992)

The Player

Film: The Player (1992)
Regi: Robert Altman
Manus: Michael Tolkin
Med: Tim Robbins, Greta Scacchi, Vincent D’Onfrio, Whoopi Goldberg m.fl.
Genre: Thriller, Komedi

Nyligen såg jag Robert Altmans Hollywood-satir The Player för första gången och bara ett par dagar efter så såg jag om den igen. Att se om en film så tätt inpå är ovanligt för mig, senast det hände var 2006 med Pans Labyrint och dessförinnan 2001 med Donnie Darko. Gemensamt med alla dessa filmer är att de, medan de fortfarande rullar, har fått mig att längta efter att få uppleva dem igen.

The Player möter vi Hollywood-eliten Griffin Mill (Tim Robbins) vars jobb är att välja ut vilka manus som ska göras till film och vilka som ska kasseras. Dagligen vallfärdar mängder av manusförfattare till honom med drömmen om att få se just sin film på vita duken. Problemet är bara att av de 50 000 manusförslag Griffin årligen tar emot så kan bara tolv stycken bli film. Det är med andra ord en hel del författare som dagligen får sina drömmar krossade och vissa hanterar detta bättre än andra. En av alla dessa författare börjar anonymt att skicka hotfulla vykort till Griffin. Till en början uttrycker vykorten författarens hat, men snart börjar de handla om riktigt obehagliga hot.

Historien berättas fängslande och innovativt med en hel del oväntade vändningar. Under filmens gång så får vi möta flera intressanta biroller och karaktärer. Dessutom får vi möta den originella kvinnliga karaktären June, spelad av Greta Scacchi. Jag tror det ligger något i det min flickvän säger, de bästa regissörerna förstår hur intressanta kvinnor är. Altman förstod uppenbarligen det. Scacchis karaktär diskuterar på ett öppet och naturligt sätt tabubelagda ämnen kring olika moraliska dilemman på ett sätt som jag tror att många skulle finna provocerande, men samtidigt frigörande.

The Player är en film för filmälskare. Altman har laddat filmen med referenser till både samtida filmer och stora klassiker. Under den åtta minuters långa inledande kameraåkningen så diskuteras bland annat Orson Welles fantastiska film En djävulsk fälla, vars öppningssekvens garanterat inspirerat Altman till att göra denna. Ett annat exempel är hur flera manusförfattare försöker sälja sin manusidé med att de är övertygade om att dåtidens superstjärnor Julia Roberts och Bruce Willis skulle utgöra ett perfekt huvudrollspar i deras filmer. Någon beskriver sitt manus som Pretty Woman möter Out of Africa. Ett annat roande referensmedel Altman använder sig av är att  subtilt hinta om vad som komma skall genom strategiska inzoomning på äldre filmaffischer och gamla fotografier på Hollywoodkändisar. I en scen när det vankas spänning så drar sig kameran långsamt mot ett fotografi på Alfred Hitchcock, ”The Master of Suspence”.

Jag skrattade gott, jag blev berörd och jag kände flera gånger hur pulsen steg. Detta är ett spännande satiriskt mästerverk som lyckas vara lika fängslande och fascinerande från första klippet till det sista. Jag har precis påbörjat min vandring i Altmans värld och de filmer jag har sett (Short Cuts, The Long Goodbye, Nashville) har mer eller mindre varit fenomenala. Det ska bli spännande att se om restens av hans filmer håller samma höga nivå. Om de gör det, så har jag hittat en ny favoritregissör.

Bäst: Hur fantastiskt snyggt och säkert filmen knyts ihop och hur klockrent Altman lyckas hantera alla lager av meta.

Sämst: Att det inte finns fler filmer som den här.

Du hittar The Player här på Viaplay.

5 ögon

Vad tycker du om ”The Player”?

About Eric Diedrichs 762 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

1 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.