Recension: De bästa åren (1946)

The-Best-Years-of-Our-Lives

Film: De bästa åren (originaltitel The Best Years of our Lives) (1946)
Regi: William Wyler
Manus: Robert E. Sherwood, MacKinlay Kantor (Bok)
Med: Fredric March, Dana Andrews, Harold Russel, Myrna Loy, Hoagy Carmichael m.fl.
Genre: Drama

I tisdags visade Cinemateket ännu ett fantastiskt tidsdokument, William Wylers odödliga klassiker De bästa åren (1946).

Historien är enkel. Andra världskriget har nått sitt slut och tre till synes optimistiska män återvänder hem till Boone City, USA. Väl hemma börjar krigets spår visa sig och det står snart klart för oss att dessa tre män kommer att få kämpa en hel del för att anpassa sig till det civila livet. Att allt ska bli som vanligt igen verkar närmast otänkbart.

Fred (Andrews) kämpar med posttraumatiskt stressyndrom och vaknar kallsvettig om nätterna av mardrömmar från kriget. Al (March) har blivit befordrad på banken han jobbade på innan och måste numera ansvara över vilka lån som ska beviljas eller inte. Men kan han finna i sitt hjärta att neka lånesökande ex-soldater som saknar täckning? Homer (Russel) förlorade händerna i kriget och måste kämpa med att både acceptera sin nya situation och att våga lita på att hans unga flickvän fortfarande älskar honom.

Det var ett briljant drag av William Wyler att göra en så lång film (2h 50min) av en så pass enkel historia. Det har gett honom tid att fånga upp en trovärdig och annorlunda syn på efterkrigstiden. Den här perioden som är så starkt förknippad med optimism, ökad jämställdhet och ekonomisk tillväxt framställs här som förvirrande och orättvis. Soldaterna hyllas som hjältar samtidigt som de hamnar utanför samhället och USA:s deltagande i kriget ifrågasätts. Det finns också en väldigt intressant framtoning av hur kvinnosynen förändrades under krigsperioden. Samtidigt som kvinnor verkar ha fått en större frihet så kritiseras de krasst av männen. Fred kan inte acceptera att hans fru har börjat jobba och Al förstår inte varför hans dotter har börjat utbilda sig. Det enda deras kvinnor okritiserat får göra är att passa upp på dem.

Vissa delar av filmen sätter fingret på krigets ondska. Som när Al kommer hem igen chockas han av att knappt känna igen sina egna barn. De har vuxit upp och förändrats på många sätt. Freds kamp med arbetslöshet, stolhet och ångest. Homers önskan att bli behandlad som alla andra, trots att han är dömd att inför så gott som varje person han träffar behöva hävda sig. Hans oförmåga att tro att någon kan älska honom.

Även om det bjuds på både dramatiska Hollywood-kyssar, långa fuktiga blickar filmade med mjuk fokus och snytingar som slungar män meter bak i luften, så känns filmen förvånansvärt aktuell och modern. Så länge det finns krig i världen så kommer det finnas saker att lära sig om av den här filmen.

Bäst: Hoagy Carmichael är helt fantastisk i sin roll som barägaren och pianisten Uncle Butch.

Sämst: Det känns som om att de är få highlights i förhållande till filmens längd. Det hade gärna fått vara några fler dynamiska och vassa ögonblick.

Kuriosa: Harold Russel förlorade händerna på riktigt under kriget och fick en hedersoscar för att med sin roll ha inspirerat soldater med liknande krigsskador till en mer positiv livssyn.

betyg_4_5

Vad tycker du om ”De bästa åren”?

About Eric Diedrichs 793 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.