I nöd eller lust

I nöd eller lust (2015)

  • 1 tim 26 min
  • Komedi
Eric Diedrichs
Uppdaterad 04 december 2019 kl. 16:12 | Publicerad 06 mars 2015 kl. 16:03
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
  • Regi:
    Kjell Sundvall
  • Manus:
    Monika Rolfner
  • I rollerna:
    Magdalena in de Betou, Peter Magnusson, Ellen Bergström, Johan Ulvesson m.fl.

I nöd eller lust

Isabellas (in de Betou) och Mickes (Magnusson) äktenskap ska sluta i skilsmässa, men så blir de bjudna på Isabellas systerdotter Jennis (Bergström) bröllop. För att inte förstöra Jennis sockersöta idéer om äktenskapets natur bestämmer de sig för att uppehålla en lycklig fasad tills firandet är över. Något som inte visar sig vara helt enkelt.

På bröllopet möter vi en hel radda stereotyper. Isabellas pedantiske och stela syster Maria (Katarina Ewerlöf), hennes kuvade man Fredrik (Ulvesson), ett par sexuellt frisläppta morföräldrar, ett par psykologer (Dan Ekborg och Ia Langhammer) som ständigt kommer med ytliga slutsatser om gästernas ageranden, singelkvinnan som inte vill annat än att gifta sig, några gothkids som känns helt felplacerade och som måste ställa normkritiska frågor och så själva festens mittpunkt; naiva och godtrogna Jenni (Bergström) som tillsammans med sin brudgum Gabriel (Adam Pålsson) har valt kyskhet fram till bröllopsnatten. Det är som bäddat för kaos.

Det märks att Sundvall och manusförfattaren Monica Rolfner har siktat på att göra en kaotisk relationskomedi som ska ta biopubliken med storm, problemet är att det aldrig hettar till. Här finns inga av de komiska kvalitéer som deras förra samarbete Tomten är far till alla barnen resulterade i.

Nästan alla skämt känns fantasilösa eller taktlösa. När det är menat att jag ska skratta åt filmens pinsamma sekvenser, skäms jag, men inte för att situationen är obekväm för filmens karaktärer, utan för att det är så himla jobbigt att se filmteamet göra bort sig om och om igen. Trodde de verkligen att det här var roligt?

Ett stort problem är att karaktärerna saknar djup. Ge Dan Ekborg en hatt och en pipa och låt honom gå runt och muttra schablonmässiga kvasi-visdomar så har vi en perfekt comic relief. Packat och klart. Där ligger ribban.

Filmens behållning är Ellen Bergström. Hon gör en bra tolkning av Jenni och lyckas till skillnad från resten av gänget ge liv åt sin karaktär. Handen på hjärtat, jag hoppas att vi kommer att få se mer av henne på vita duken framöver.

Bäst: Tror att jag skrattade till en gång i början, eller är det ett efterkonstruerat minne?

 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL