Recension: Trollflöjten (1975)

Trollflöjten av Ingmar Bergman är förtrollande.

the magic flute

Film: Trollflöjten (1975)
Regi: Ingmar Bergman
Med: Josef Köstlinger, Irma Urrila, Håkan Hagegård m.fl.
Genre: Äventyr

Häromdagen, på Bio Capitol i Göteborg, visade Svenska filminstitutets organisation Cinemateket en nyrestaurerad version av Ingmar Bergmans omdiskuterade filmatisering av Trollflöjten (1975). Inledningsvis berättade filmrestaureraren Jörgen Viman kort och gott om filmrestaurering. Trevligt att få en inblick i den sidan av branschen.

Varför blev då filmen häftigt diskuterad? Jo, det var den dyraste produktion SVT någonsin satt upp. Återigen verkade Bergman favoriseras framför andra regissörer då budgeten på 4,1 miljoner kronor kunde göra det svårt för mindre kända namn att få igenom sina filmer. Dessutom, skulle en filmad operauppsättning kunna dra jämnt med den höga budgeten? Faktiskt. Filmen blev en stor internationell framgång och gick till och med plus.

Men trots internationella lovord, nyrestaurering och mysig biolokal måste jag erkänna min skepsis. Är detta verkligen nått för mig? Jag som aldrig varit på eller knappt hört opera innan.

Inledningen slog ner som en bomb. 

Närbilder på publikens förväntansfulla och nyfikna ansikten värvades efter varandra i rasande takt till den dramatiska ouvertyren. Det var som ett vackert koncentrat av Bergmans favoritobjekt, ansiktet.

Vad var det jag hade oroat mig så mycket för? Filmen var suverän! Vilket fantastiskt kameraarbete. Vilket skådespel! Vilken magisk scenografi! För att inte tala om fotot… Sven Nykvist måste vara den största filmfotografen genom tiderna.

I Mozarts klassiska opera får vi följa prins Tamino och fågelfångaren Papageno i deras kamp att rädda prinsessan Pamina från hennes far, överprästen Sarastro. En klassisk och enkel saga. Tack och lov får jag väl säga med tanke på hur svårt det var att hänga med i delar av lyriken.

Bergman och klassisk musik är en självklar kombination och det märks att Bergman hade roligt när han jobbade med Trollflöjten. Bildberättandet ligger i konstant harmoni med musiken. Hans känsla för melodramatiska utspel får utrymme samtidigt som hans allt för ofta förbisedda humorkvalitéer får skina. Dessutom sätts Bergmans återkommande tema illusionen på sin spets.

”Här finns illusionsteaterns ädla magi. Ingenting är, allting föreställer. I samma ögonblick som ridån går upp manifesteras överenskommelsen mellan scen och salong: Nu diktar vi tillsammans!” – Ingmar Bergman

Föreställningen är filmad i två studios uppbyggda för att se ut som Drottningholms slottsteater. Publiken är filmad I Bergmans egen studio på Fårö. Mitt i filmen skyltas det för fem minuters paus. Fast inte för biopubliken, utan för teaterfolket. Vi får se hur de underhåller sig med böcker och serietidningar bakom kulisserna. Sminkar sig i sina loger. Diskuterar föreställningens första hälft. Genialt.

Trollflöjten var inte bara en film olik alla jag sett utan också den snyggaste Bergmanfilmen. Vilket säger en hel del. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i Bergman för att veta hur högt nivån brukar ligga.

Bäst: Pampigheten! Det otroliga kameraarbetet och fotot.

Sämst: Det var ofta svårt att hänga med i lyriken. Hade inte skadat med svensk text.

Vad tycker du om Trollflöjten?5 ögon

About Eric Diedrichs 735 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.