Recension: 20,000 Days on Earth (2014)

20,000 Days on Earth – en lysande dokumentär med fiktiva drag om låtskrivaren och författaren Nick Cave

20000daysonearth

Film: 20,000 Days on Earth (2014)
Regi: Ian Forsyth, Jane Pollard
Med: Nick Cave, Warren Ellis, Kylie Minogue, Blixa Bargeld, m.fl.
Genre: Dokumentär

Filmen slår an med ett enormt kollage där bilder från musikern/författaren/skådespelaren Nick Caves liv avlöser varandra i rasslande fart i takt med att siffrorna 0 till 19 999 räknas upp i fetstil över duken. Kollaget försvinner, det är dags för dag 20 000.

Och hur ser den iscensatta dagen ut? Jo, Cave ligger och drar sig i sängen, studerar sitt ansikte dystert i spegeln, beger sig till sitt übercoola kontor (fullsmockat med häftiga affischer, böcker, prydnader och annat kul) där han arbetar flitigt med sin skrivmaskin. Telefonen ringer och han blir påmind om att han har möte med en psykoanalytisk terapeut. En av många fräna turer längs Brighton Beach i Caves Jaguar följer.

Scenerna hos terapeuten är mycket underhållande. Hjärtliga och smärtande minnen av Caves barndom kommer till ytan och det är tydligt att han inte var helt beredd på de frågor som skulle ställas. Det är lite det som är det vackra med den här filmen. Även om mycket är iscensatt så är inte allt det. Det är mer som om regissörerna har placerat Cave i olika situationer och sen låtit kameran rulla. Som när Cave besöker sin lojale vapendragare Warren Ellis och de sitter och snackar minnen kring en Nina Simone-konsert medan de äter ål och svart pasta i Ellis personligt inredda kök.

20,000 Days on Earth är ingen vanlig dokumentär.

Berättarrösten är Caves egen, de arkivbilder som finns är få och de presenteras av Cave själv, han står också som medförfattare och har tydligen själv haft final cut på filmen.

Fragment av det förflutna sveper förbi i farten, men mer som minnesbilder än tydliga redogörelser. Om du vill ha en kronologisk redovisning över Caves liv så har du kommit fel. Här handlar det mer om att skapa en bild av vem Nick Cave är idag och inte hur han har blivit den han är. Även om dokumentärer oundvikligt är färgade av skaparnas egna bias, brukar det finnas en kamp om att vara objektiv, här finns det ingen kamp. Objektiviteten förlorade innan kameran började spela in, men det är just detta som gör filmen så intressant.

20,000 Days on Earth är en demonstration över hur ett samarbete mellan dokumentärfilmare och subjekt kan se ut. Och visst lyckas Forsyth och Pollard med råge. Filmen är konstant fascinerande med häftig scenografi, sköna monologer och snyggt soundtrack. Mitt inre Nick Cave-fan ger två tummar upp.

Bäst: När Cave berättar om den fulle tysken som plötsligt började urinera på deras scen under ett gig med The Birthday Party. Det svettiga liveklippet när Bad Seeds lirar Jubilee Street. Ellis spelar så intensivt att hans fiolstråkes tagel börjar hänga fritt medan Cave i ett maniskt mantra skriker fraserna ”I’m vibrating, I’m transforming, I’m glowing!”.

Sämst: Inte helt oväntat känns Cave lite väl självgod och pretentiös emellanåt, men å andra sidan är han så tydligt medveten om det att det nästan blir charmigt.

betyg 4

About Eric Diedrichs 631 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.
Inline
Inline