Safe Haven

Safe Haven (2013)

  • 1 tim 55 min
  • Drama
Axel Diedrichs
02 december 2019 kl. 17:12
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För mycket klyscha.

  • Regi:
    Lasse Hallström
  • Manus:
    Dana Stevens, Nicholas Sparks, Gage Lanskey
  • I rollerna:
    Julianne Hough, Josh Duhamel, Cobie Smulders m.fl.
Safe Haven
Safe Haven

Skrämda Katie (Julianne Hough, Rock of Ages) rymmer från sitt förflutna och träffar sörjande fadern Alex (Josh Duhamel, Transformers). När de tillsammans försöker läka gamla sår kommer både deras förflutna ifatt dem och en fara vilar runt hörnet.

Jag har fått lära mig att klichéer är någonting som bör undvikas inom film. Filmer får vara nära en kliché och doppa tårna i vattnet på en kliché men det måste finnas en tvist om det ska funka. Och oj vad det stämmer. Safe Haven är en kärlekshistoria smörigare än den massa smält smör du älskar att hälla över dina kroppkakor en varm sommardag. En överdrivet slafslig, sentimental berättelse där huvudrollerna dansar runt för länge på den ljusa sidan av livet. Och kom igen, det är det ingen som vill se.

Jag tycker att det är rent av elakt att ge publiken en så pass konfliktmesig film. Det finns en side-story vi får följa i Safe Haven som ger oss en liten gnutta hopp om att vi inte ska somna innan filmens hundrafemton evighetslånga minuter tar slut. Safe Haven har en idé som föreställs hetare än resultatet i filmen. Det är anledningen att jag hyrde den - storyn tillsammans med faktumet att en av våra största internationella svenska regissörer Lasse Hallström (What's Eating Gilbert Grape) har gjort filmen.

Tyvärr funkade inte Safe Haven alls för mig. Det är på tok för många mysiga akustiska gitarrackord som sätter stämningen och lekar på stranden och kyssar i havet tillsammans med vågorna.

Dialogen tillfredsställer inte, den känns för förutsägbar. Det kändes emellanåt som att jag kollade på en film jag sett massvis med gånger innan men att jag inte känner för att se om den igen. Det ger mig klökningar när jag tänker på det och ännu mer när jag skriver om det.

FÖR MYCKET KLYSCHA.

Och klyschén är inte på ett hjärtvärmande sätt, eftersom att karaktärerna är så fruktansvärt tråkiga och innehållsfattiga. De saknar ett register. Det de spelas på är något som hänt dem innan och du vet knappt vad det är innan du sett halva filmen. Och då har tankarna redan hunnit varandra många mil bort från tv-rutan. Det förflutna är en start men långt ifrån hållbart i två timmar. Åtminstone inte för mig.

Du som vill se en romantisk film med bra substans i form av spänning kommer att bli besviken, likaså kommer du som vill se en romantisk film som ska ge dig ett skratt, eller åtminstone en spänning i mungipan att bli besviken. Gå och kolla vad som helst, förutom Safe Haven!

Vad hände, Hallström?

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL