Recension: Preacher säsong 2

Första säsongen av ”Preacher” var riktigt bra, trots dålig framåtrörelse i berättandet.Denna gången får vi följa Jesse, Tulip och Cassidy när de tar upp jakten på Gud. Dessvärre funkar upplägget inte riktigt lika bra i andra säsongen, som räddas tack vare ett par färgstarka karaktärer.

Jesse Custer, Cassidy och Tulip i Preacher
Foto: AMC

TV-serie: Preacher, säsong 2
Skapad av: Sam Catlin, Evan Goldberg & Seth Rogen
Med: Dominic Cooper, Ruth Negga, Joseph Gilgun, Ian Colletti, Graham McTavish, Pip Torrens, Noah Taylor m.fl.
Genre: Action, fantasy

I slutet av första säsongen avslöjades det att Gud har lämnat himlen och att ingen visste var han är. Jesse Custer (Cooper) är en alkoholiserad pastor som besitter Guds röst, en sorts superkraft som gör att han kan befalla vem som helst att göra vad som helst. Han tar sig, i denna säsong, an uppdraget att söka rätt på Gud, dels för att han anser att Gud behövs, men också för att ställa honom till svars. Med på resan har han sin stentuffa flickvän, Tulip (Negga), och sin bäste vän, vampyren Cassidy (Gilgun).

Andra säsongen av ”Preacher” inleds med en rivstart när trion blir jagad av polisen efter att Tulip har kört lite för fort. Det hela ackompanjeras av allsång till ”Come on, Eileen. När de får bensinstopp mitt i biljakten, använder Jesse Guds röst för att roa sig med poliserna. Det hela avbryts av The Saint of Killers (McTavish), en genomelak cowboy från Helvetet, som kommer att jaga trion under stora delar av säsongen.

LÄS MER: Preacher säsongspremiär – svart humor när den är som bäst

Efter att berättelsen rört sig stadigt framåt i de första avsnitten, stannar den upp när trion kommer till New Orleans, där de är under större delen av säsongen. Första säsongen var riktigt bra, trots att berättelsen inte direkt rörde sig framåt. Jag är vanligtvis riktigt hård med att filmer och TV-serier ska ha en handling som rör sig framåt; jag skrev till och med min magisteruppsats om just detta. Jag tyckte ändå riktigt bra om första säsongen. För det är en serie som kommer långt på sina färgstarka karaktärer. Det funkar dock inte riktigt lika bra under andra säsongen. Den främsta orsaken till detta är att de tre huvudkaraktärerna mest håller till i en sjaskig lägenhet och inte gör särskilt mycket.

Eugene och Hitler i Preacher
Foto: AMC

Under en stor del av säsongen får vi även följa Eugene (Colletti), också känd som Arseface, som Jesse alltså råkade skicka till Helvetet i förra säsongen. Detta borde vara en skräckupplevelse, särskilt för en så vänlig själ som Eugene. Helvetet är uppbyggt som ett fängelse, där ”fångarna” får återuppleva den värsta dagen i sina liv dag efter dag. Det blir dock aldrig särskilt spännande, ens när Eugene tvingas sitta med de andra fångarna, efter maskineriet har gått sönder och fångarna måste vänta på att det lagas. Den enda ljuspunkten i Helvetet är att vi får bekanta oss med Adolf Hitler (Taylor), som är en mesig liten snubbe som är den enda som visar någon vänlighet. Han ser mer patetisk än ond ut. Det är en intressant vinkel av den historiska tyrannen.

Ni som scrollat ner för att kolla betyget, ser att det fortfarande är relativt högt. För trots att det finns många perioder i andra säsongen som är rätt sega, finns det tillfällen då den blixtrar till. Det är fortfarande en knasig serie, som bygger på en minst lika knasig serietidning. Själv har jag aldrig läst mycket serietidningar, men jag har faktiskt läst alla nummer av Preacher. Precis som TV-serien, är serietidningen full av sidospår, som kanske inte alltid har direkt anknytning till den pågående berättelsen, men som nästan alltid är intressanta. I den här säsongen får vi bland annat följa en evigt reinkarnerande ängel, som gång på gång försöker ta livet av sig. Han vänder detta till sin fördel när han ”uppträder” inför publik, som får se honom avrättas brutalt för att sedan återuppstå.

Pip Torrens som Herr Starr i Preacher
Fot: AMC

Vi presenteras även för en av mina favoritkaraktärer från serietidningen, herr Starr (Torrens). Torrens får högsta betyg för att kunna framföra allt från mordhot till en förfrågan om att genomföra en våldtäktsfantasi med mycket lite affekt. Starr är en brutal, hängiven och komiskt pragmatisk man, som jobbar för en hemlig kristen organisation. Vi får se hur han först kom i kontakt med organisationen och hur han tog sig igenom deras tester med, minst sagt, okonventionella metoder. Han vann till exempel sitt närstridstest genom att börja onanera, vilket gjorde att hans motståndare kom av sig. De andra testerna klarar han på ännu mer bisarra och komiska vis, men jag vill inte avslöja för mycket. Han får även utstå en hel del förödmjukelse, vilket han alltid tar med sitt stoiska lugn. Han står för många av säsongens höjdpunkter. Jag vill, som sagt, inte avslöja för mycket, men vi kan säga som så att den där sexfantasin inte får önskat resultat.

Cooper, Negga och Gilgun är dessutom tre mycket duktiga skådespelare, som gör sina roller bra när de väl får något vettigt att göra. Jesse är en bitter slagskämpe med prästkrage, Tulip tar inte skit från någon och Cassidy är…ja, väldigt väldigt pundig. Det är bara synd att de inte fick utrymme att vara sig själva under den här säsongen.

LÄS OCKSÅ: Recension: Preacher (säsong 1)

Vi har fått se ett par tillbakablickar till Jesses barndom under andra säsongen. Och det verkar sannerligen som att vi kommer få veta mer om hur Jesse Custer lärde sig slåss och supa under tredje säsongen. Då kommer vi troligtvis även få se Jody och T.C., två till av mina favoritkaraktärer från serietidningen, som endast skymtades i sista avsnittet.

Bäst: Herr Starr

Sämst: Den inaktiva hjälte-trion

About Andreas Ziegler 178 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.