Silvana - Väck mig när ni har vaknat
En svidande ärlig och träffsäker dokumentär om en lika ärlig artist. Ett riktigt bra filmtips i våra Filmtoppsögon!
Sällan lyckas en dokumentär så väl skildra sitt subjekt som här. "Silvana – Väck mig när ni vaknat" är ett porträtt av en artist där filmkonsten går hand i hand med intensiteten och kärleken hos sin stjärna. Under 2017 har det kommit många bra svenska filmer i dokumentärgenren. Väck mig när ni vaknat kan ställa sig i denna skara.
Jag visste så gott som ingenting om Silvana när jag klev in i biosalongen. Namnet klingade bekant men det var allt. Efter att ha sett Silvana – Väck mig när ni vaknat skäms jag lite. Jag skäms över att filmen så fantastiskt obekymrat låter mig som främling få komma henne så nära, in på bara skinnet, när jag egentligen inte borde vara där.
Silvana – Väck mig när ni vaknat är en dokumentär strukturerad i tre delar: 2014, 2015 och 2016. Vardera år representerar en del i Silvanas professionella liv som framgångsrik rappare, men det är hennes privata liv, de litauiska rötterna och relationen till flickvänen Beatrice Eli, som får störst utrymme. Helt rätt, enligt mig. Silvana har hyllats som en kämpe och ikon för kvinnoförtryck och HBTQ-personers rättigheter. Det finns så gott som inga scener där vi får se henne komponera musik eller arbeta i en studio utan fokus läggs på det som kretsar kring musiken. Scenerna där hon konfronteras med värderingarna och normerna i sina föräldrars hemland, Litauen, tillhör filmens höjdpunkter och träffar mig hårt i hjärtat.
Filmen är på många sätt och vis en frisk fläkt i genren. Silvana – Väck mig när ni vaknat visar ett minimalt antal intervjuer med andra än filmens stjärna. Det finns inga så kallade talking heads där personer i prydligt ljussatta intervjusituationer pratar om sin relation till huvudpersonen. Den information vi ges om Silvana tillhandahåller hon antingen själv, genom väl valda utdrag ur hennes låttexter, eller via gamla filmklipp där släkt och flickvän figurerar. I fel händer hade det här kunnat bli en enda lång hyllningskör men filmen klarar av att balansera glädjen med svärta.
Det här är en dokumentär som matchar sin huvudroll på ett nästintill perfekt sätt. Det är intensivt, stundtals högljutt och brutalt ärligt. Fotot och klippningen varvar mellan att vara långsam, explosivt och skakigt på ett sätt som stundtals mera känns som en musikvideo eller indiefilm, men som alltid passar. Silvana lägger inga band på sig och hennes tankar om att ständigt bli bemött av media som en "stark kvinna" fångas upp mästerligt av filmens tre regissörer Mika Gustafson, Olivia Kastebring & Christina Tsiobanelis.
Letar du efter filmtips? Spana in vår sammanställning med årets bästa svenska filmer.
Vad filmmakarna också lyckas fånga är kärlek. Under filmens första halvtimme får vi se hur Silvana långsamt närmar sig popsångerskan Beatrice Eli. Det är otroligt varmt gestaltat och rent av bättre än i majoriteten av alla romantiska filmer. Mycket berättas genom Silvanas blickar och deras repliker känns oskuldsfullt äkta – troligtvis för att det just är på riktigt! Det faktum att filmmakarna lyckades vara på plats (och att Silvana bar mygga!) när många av parets närmanden ägde rum gör det hela ännu mer otroligt.
Tyvärr lägger filmen lite tråkigt nog denna röda tråd på hyllan under sista akten, vilket gör att det känns lite rumphugget med tanke på vilken väsentlig del kärlekshistorien har varit tidigare. Sista akten går också lite väl snabbt ibland och jag hade uppskattat mer utrymme för eftertanke. I övrigt är det här en träffsäker och vågad prestation där även vi "Silvana-rookies" har mycket att hämta.