Trafikljusen blir blå imorgon (2017)

Kompisgänget med den excentriske Jussi i centrum lever för att festa och måla graffiti. Det är ett bekymmersfritt men destruktivt leverne som de är medvetna om inte fungerar i längden. De flesta i kompisgänget hittar till slut en naturlig väg vidare in i vuxenvärlden, utom Jussi, som tar en mer drastisk utväg. Hans liv tar slut medan de övriga kämpar vidare. Ragnhild, som utbildar sig till dokumentärfilmare, är fast besluten att skildra åren ihop med Jussi och de andra i sin debutfilm. Resultatet av detta är Trafikljusen blir blå imorgon.

LÄS OCKSÅ: Recension: Ouaga Girls (2017)

Problemet med Trafikljusen blir blå imorgon är att den inte får mig att känna något. En av anledningarna till det är den monotont inlästa berättarrösten som dessutom känns ganska opersonligt och konstnärligt skriven. Detta gör att hela filmen får en opersonlig prägel över sig trots dess högst personliga och gripande innehåll. En annan anledning är filmens konstnärliga touch, vilket är ytterligare ett moment som gör mig emotionellt frånkopplad från storyn. I stället för en berättarröst som pratar om personerna i filmen hade jag hellre sett att de själva mer fått komma till tals samt låta bilderna tala. På så sätt hade jag fått en mer subjektiv inblick i den värld som skildras i stället för den objektiva bild jag nu får serverad.

Kort sagt så är Trafikljusen blir blå imorgon en bra och gripande film i grunden som tyvärr känns för konstnärlig  och opersonlig för sitt eget bästa. Jag hade hoppats på att kunna avsluta denna recension med att skriva "Vår tids Dom kallar oss mods", men det kan jag tyvärr inte göra.