Recension: Death Note (2017)

“Death Note” – Netflix senaste skräckfilm

Ryuk och Light Turner i "Death Note", filmatiseringen av Netflix.

Film: Death Note (2017)
Regi: Adam Wingard
Manus:
Charley Parlapanides, Vlas Parplanides, Jeremy Slater
Med: Lakeith Stanfield, Willem Dafoe, Nat Wolff, Margaret Qualley m.fl.
Genre: Fantasy, Skräck
Speltid: 1 tim 41 min

Ett svart anteckningsblock faller ned från himlen. Stjärnstudenten Light Turner (Nat Wolff) plockar upp det och inser med skräckblandad förtjusning att blocket har den magiska förmågan att döda varenda person vars namn skrivs ned i det. Han beslutar sig med flickvännen Mia (Margaret Qualley) och dödsguden Ryukm, som behändigt nog följer med boken (ljuvligt spelad av Willem Dafoe), för att börja avverka varenda brottsling som han anser förtjänar det. Men snart får han den godisfrossande och läskigt smarta detektiven “L” efter sig.

LÄS OCKSÅ: Låt skräckfilmen beröra din verklighet

Känns handlingen igen så är det för att Netflix beslutat sig för att göra spelfilm av den utmärkande mangan och animen “Death Note”. Adam Wingard, som tidigare har gjort filmer som “You’re Next” (2011) och “Blair Witch” (2016), står för regin i en adaption som trots konstnärliga friheter behåller delar av verkets kärna.

Det går exempelvis inte att ta miste på att filmen är baserad på en mangaserie. Allt från estetiken till skådespeleriet känns så härligt over-the-top som det nog måste göra när flåsande dödsclowner i Tim Burton-makeup ska tas på allvar. De melodramatiska inslagen känns igen och till en början är det faktiskt riktigt underhållande. Än mer så när Willem Dafoes kusliga närvaro plötsligt dyker upp — ett klockrent castingval.

Men snart blir svårigheterna med att trycka ihop en anime på 37 avsnitt till 100 minuter påtagliga. Och berg-och-dalbanan av avvägningar som följer kommer nog att få den som är bekant med serien att skaka på huvudet gång på gång. Saker och ting känns förhastade och berättas genom montage i ett försök att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. En icke övertygande kärleksrelation tar större utrymme än fördjupningen av “L” och Lights genier och dansen mellan dem och de moraliska frågorna åsidosätts lite.

I ett parallellt universum gillar jag kanske “Death Note”

Det känns underutvecklat och ibland knappt som en riktig film för mig, allt går som på räls och jag har svårt att se behållningen i spektaklet. Kanske är det själva dödsboken, grundkonceptet, som attraherar – det är ju trots allt en väldigt spännande tanke att konfronteras med. Jag hade verkligen velat se filmen med nya ögon, men med de jag har så tycker jag att alltsammans hade gjort sig bättre som serie, där karaktärer, regler och jakten tillåtits fördjupas.

LÄS OCKSÅ: Skräck på TV – Filmtopp listar

I ett parallellt universum gillar jag kanske “Death Note”. Det är ett parallellt universum där jag inte växte upp med anime och manga för att senare växa ifrån det men alltid lyckades behålla en plats för den där mörka, intelligenta katt-och-råtta-serien i mitt hjärta. Det är en tråkig poäng att behöva använda sig av, men när källmaterialet glänser så starkt blir det tyvärr omöjligt att bortse från. Plus för slutet i alla fall, där man nästan lyckas leverera en twist i Death Note-klass.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5