Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)
"Valerian" är en plojig men underhållande rymdopera
Hur en regissör går från "Léon" och "Det stora blå" till "Valerian and the City of a Thousand Planets" är en bra fråga, men jag antar att Det femte elementet är en bra anhalt på vägen dit. Ett antal svamptrippar, någon slags förkärlek till Disney Channel och en och en annan burleskshow för mycket, lär också krävas för att få ihop det underhållande slask som denna rymdopera är.
Den franska och smått legendariska regissören Luc Besson återvänder med sin första spelfilm sedan 2015 och överraskar med en ensemble som inte bara består av Dane DeHaan, Cara Delevinge, och rymdpimpen Ethan Hawke, utan också musiker som Rihanna och jazzlegendaren Herbie Hancock.
"Valerian" är Spy Kids, Star Wars, Guardians of the Galaxy och Det femte elementet på en och samma gång. Vi förs snabbt in i en värld där specialagenterna Valerian (Dane DeHaan) och Laureline (Cara Delevinge) får i uppdrag att ta sig till den visuellt slående metropolen Alpha för att hämta ett betydelsefullt föremål. Men saker och ting slutar förstås inte där utan snart står något mycket större på spel.
Som om det spelar någon roll, egentligen. Det krävs bara några scener för att inse att denna film inte är för de som trånar efter utstuderade karaktärsporträtt eller starka manus med tvära vändningar. Valerian and the City of a Thousand Planets är helt enkelt Luc Bessons två hundra miljoner dollar dyra sandlåda – med en färgglad värld fylld av spännande varelser, imponerande miljöer och galna karaktärer att ytligt bekanta sig med. På gott och ont. Ju fortare du accepterar det faktumet, desto mer kan du njuta av den två timmar och sjutton minuter långa färden.
LÄS OCKSÅ: Filmtopps recension på Dane DeHaans film A Cure for Wellness (2017)
Det kan vara Rihanna som "alienstrippa", de skumma myrslok-varelserna eller bara att ha vistats i en värld där ett manet-anus ger telepatiska krafter, men detta är en splittrad upplevelse. Det är skräpigt, ostigt och på många sätt egentligen ganska kasst (huvudpersonen Valerian kan nog skrivas ihop på femton minuter). Fast det lyckas också underhålla och sticka ut från den vanliga hjälteformeln som vi ständigt matas med. Jag anar också någon slags självmedvetenhet i den här avsaknaden av pretentioner – Luc Besson har egentligen bara haft väldigt kul.