Power Rangers (2017)

Power Rangers handlar om fem tonåringar från staden Angel Grove, som av en slump hittar olikfärgade mynt i ett berg. Mynten gör att gänget får superkrafter, som de kommer att behöva när den onda kvinnan Rita Repulsa närmar sig staden. Repulsa är nämligen på jakt efter en kraftfull kristall, som hon planerar att använda för att ta över universum. Tonåringarna, ledda av den före detta quarterbacken Jason, tvingas att samarbeta och lära känna varandra för att kunna "morfa", det vill säga få tillgång till sina dräkter och på så vis bli "Power Rangers".

Hollywood verkar inte kunna få nog av reboots och här kommer ännu ett försök att mjölka pengar ur en gammal franchise. Själv är jag inte insatt i den amerikanska Power Rangers-serien, som i sin tur är en remake av den japanska föregångaren Super Sentai, men jag vet att Bryan Cranston gjorde röster till flera av monstrerna i början av sin karriär. I den här filmen spelar han istället en före detta Ranger som guidar tonåringarna i sin träning. Tyvärr får Cranston inte till något nämnvärt med sin prestation, och detsamma gäller för både Bill Hader, som gör rösten till roboten Alpha 5, och Elisabeth Banks, som spelar Rita Repulsa.

Filmens enda intressanta karaktär är Billy Cranston, den blåa Rangern, som får mig att skratta några gånger. Tyvärr känner jag ingenting för någon av de andra i gänget. Power Rangers inledande timme, där gänget utforskar sina krafter, är den enda delen av filmen där jag inte är så uttråkad att jag känner för att somna.

Det finns ändå några intressanta aspekter med filmen som är värda att ta upp. Här finns exempelvis den sjukaste produktplacering jag någonsin har skådat. Krispy Kreme är ett amerikanskt doughnut- och kaffeställe, som har arbetats in i manuset till den grad att den faktiskt har lyckats bli en del av handlingen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när Rita Repulsa står i sin gröna dräkt och med sitt guldspjut i hand, samtidigt som hon käkar en sån där rosa doughnut som Homer Simpson hade älskat. Något annat som jag kom att tänka på var att när gänget slutligen har fått sina dräkter och vandrar sida vid sida i slowmotion till någon form av techno-låt, påminner filmen om en Daft Punk-video snarare än en långfilm.

Jag tillhör som sagt inte målgruppen för den här filmen, men jag tror att seriens fans antagligen kommer att bli nöjda med vad de får. Själv kunde jag knappt ta mig igenom den sista akten; en lång actionfylld final som inte känns maffig på något plan, den är bara plågsam och tom. Ju fler människor som går och ser Power Rangers på bio, desto fler remakes och reboots kan vi vänta oss av Hollywood som inte kan få nog av doften av pengar. Snälla se inte den här filmen.

Bäst: Den blåa Rangern.

Sämst: Bristen på idéer.