Vad gick snett? Filmserierna som spårade ur: Jurassic Park
Hur kunde det gå så snett för Jurassic Park?
Hjärtligt välkommen till del två av Filmtopps nya artikelserie! Vi ska ta ett våghalsigt djupdyk ner i en smutsig värld, en värld pumpad med brutna löften, bortslösad potential och ursinniga filmfans gråtande likt nyfödda bebisar. Det är misslyckade filmserier som ska sättas under vårt skoningslösa mikroskåp för att noggrant dissekeras och vändas ut och in
Tar du dig en rundtur längst filmvärldens boulevard är oddsen höga att du hittar en och annan filmserie utslagen längs vägkanten. Trasiga skapelser i akut behov av första, andra och tredje hjälpen. Min uppgift i denna nya artikelserie är att dra på mina analytiska glasögon och försöka gå till botten med vad som egentligen gick snett. Jag kommer presentera fyra problemområden som enligt mig var avgörande för filmseriens bistra öde. Detta är: Vad gick snett? Filmserierna som spårade ur.
Idag lägger jag den förhistoriska filmserien Jurassic Park på operationsbordet. Originalet satte sina förhistoriska käftar i min barnsliga nacke och uppföljarna har gjort mer eller mindre tappra försök att upprepa bragden. Jag avskyr inte på något vis del två, tre och fyra men magin från 1993 är fossilerad sedan länge. Hur kunde detta ske? Här är mina tankar:
Balans mellan spektakel och karaktärsporträtt
Att skåda när dinosauriernas konung, T-rex, gnaga sig igenom ett avstängt elstängsel med sina gigantiska käftar i första filmen tillhör ett av mina mest värdefulla filmminnen. Mitt i detta CGI-spektakel går det inte många sekunder utan att jag fruktar jag för huvudkaraktärernas liv. Jag bryr mig om alla huvudpersoner som fastnat i denna dino-terror och detta är ett bevis på Spielbergs karaktäristiska precision mellan barnslig lust och levande karaktärsporträtt. Balansen är originalets skarpast vässade tand.
Uppföljarna tappar detta fasta grepp. Vi bombarderas av slätskrivna karaktärer från höger och vänster. Allt från genompuckade paleontologer som, på fullaste allvar, tror det är en klipsk idé att kidnappa en ung T-rex, till lögnhalsiga föräldrar som i sin tur kidnappar vår allas Alan Grant (Sam Niell). Jurassic World lyckas t.o.m med den nästan beundransvärda bedriften att suga all karisma ur Chris Pratt och Bryce Dallas Howard får träsmaken att sprida sig infektionsartat i munnen. Karaktärerna i uppföljarna är ofta provocerande platta, och i ärlighetens namn förtjänar de att bli förhistoriska delikatesser.
Dock sparas det inte på spektakel-krutet i dessa efterföljande filmer. Specialeffekterna regnar över skärmen och det vrids utan tvivel ur en hel del fräcka actionsekvenser ur spektaklet. Dock är kompetent utförda actionsekvenser inte mycket värt när de som jagas av en uppretad T-rex är plywood-platta dönickar.
CGI-dyrkan framför praktiska effekter
Jag kommer ständigt att dyrka vid de praktiska effekternas altar. Regeln bör vara att CGI används när en tagning omöjligt kan fångas "in camera", en regel uppföljarna hanterar med slapphet och lättja.
Originalet lyckas verkligen slå på mina sentimentala strängar genom en löjligt effektiv scen där en sjuk Triceratops står i centrum. Denna fredliga växtätare gestaltas genom en magisk animatronic som levandegörs ypperligt av Stan Winstons studio. Skådespelarna kan fysiskt interagera med denna förhistoriska tingest och detta skänker en känsla av autenticitet, en livsviktig kvalitet när en film vill få oss att tro på det omöjliga.
Tack och lov finns det praktiska effekter att lovorda även i uppföljarna, där en ung T-rex kanske utmärker sig tydligast. Dock lutar sig filmskaparna på datorns magi i på tok för stor utsträckning. Majoriteten av sekvenserna känns plastiga, artificiella och utan den värma autenticitet som praktiska effekter glänser av. Den största syndaren i denna geggiga pöl är dock, utan tvivel Jurassic World som för ofta glider in i ren tv-spelsestetik och logik. Synd!
Upprepande tematik
– If there is one thing the history of evolution has taught us it's that life will not be contained. Life breaks free, it expands to new territories and crashes through barriers, painfully, maybe even dangerously, but, uh... well, there it is.
Ett gäng väl valda ord från en kufisk och excentrisk herre. Givetvis är det Ian Malcolm (Jeff Goldblum) som yttrar dessa tänkvärda fraser, som effektivt ringar in de förhistoriska rullarnas tematik. I originalet pulserade dessa ämnen och hade en direktlänk till den ambitiösa, och ljuvligt tragiska, karaktären John Hammond (Richard Attenborough). Problemet uppstår i uppföljarna som mjölkar den tematiska kossan till döds.
Hur många gånger behöver vi som publik läxas upp om mänsklig arrogans och farorna i att försöka tygla moder natur? Det räcker gott och väl med en rulle som hamrar in detta budskap i våra pannlober. The Lost World: Jurassic Park går i samma tematiska fotspår och så även Jurassic World. Den enda dino-rullen som undviker människors gud-komplex är del tre, vars simpla handling får plats på en post-it. Det krävs fräscht DNA för att våra favorit-reptiler ska bli relevanta igen.
Släpp nostalgin!
Det ska erkännas att mina tårkanaler stimulerades ganska kraftigt i biosalongen när John Williams mustiga tema-musik dundrade in under Jurassic World, men det var också det enda lyckade försöket att slå an nostalgiska strängar. Det var nyheterna som höll mig alert och vaken. Visst, raptorer springandes bredvid Pratts motorcross är kanske det tramsigaste jag skådat sedan Nirvana-allsången i Pan, men en handfull av nyheterna bidrog faktiskt med fräscht blod.
T.ex är introduktionen av vattenlevande Dinosaurier ett smart drag! Trots min rädsla för fenutrustade vatten-rovdjur skulle jag gladeligen sett mer utav den abnormt stora Mosasauriern. Vattenlevande reptiler öppnar upp för fräscha scenarion där mardrömsliknande varelser kan bjuda på undervattensterror. Ta vara på de fräscha tankegångarna.
Intentionen med del 3 är även den godartad. Försöket att grunda konflikten i en familjär och mer personlig kontext är en angreppsvinkel att beundra, dessvärre knakar det ordentligt i utförandet.
Sammanfattning
Min önskan är att filmskaparna finner mod att sträcka ut sina kreativa tentakler bortom publikens kärlek för originalet. Det finns filmisk potential i allas våra favorit-bestar som hittills inte snuddats vid, och dessa fyra punkter tror jag hade bidragit med en kreativ knuff i rätt riktning. Det är jag helt övertygad om.
Vad tycker du högt ärade läsare? Är jag något på spåren eller har jag totalt villat bort mig i den förhistoriska djungeln?