Recension: Efter stormen (2016)

Foto: TriArt Film
Foto: TriArt Film

Originaltitel: Umi yori mo mada fukaku
Manus & Regi: Hirokazu Koreeda
Medverkande: Hiroshi Abe, Yôki Maki, Taiyô Yoshizawa m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 tim 57 min

Ryota är en prisvinnande författare, men en kombination av skrivkramp och spelberoende har ruinerat honom. Han har visserligen ett ”tillfälligt” jobb som privatdetektiv, vilket borde ge honom tillräckligt med pengar för att betala underhåll till sin son och exfru, men speldjävulen slukar det mesta av hans inkomster. Ryota är naturligtvis bedrövad över att alltid vara pank, men det som bekymrar honom mest är att relationen till exfrun och framför allt sonen försämras för varje dag. Det ska dock visa sig att han har vädergudarna på sin sida, som med hjälp av en tyfon för samman de tre, även om det bara är för en natt.

LÄS OCKSÅ: Biofilmer våren 2017

Hirokazu Koreeda har visat tidigare, bland annat i Systrarna och Sådan far, sådan son, att han är en mästare på att skildra trasiga familjerelationer. Fast vänta dig ingen Almodóvar här, för i Efter stormen lyckas han med konststycket att göra en mysig feel good-film av ett egentligen väldigt mörkt familjeöde. Sättet han gör detta på är att blanda japansk diskbänksrealism (säger jag som aldrig har satt min fot på den avlånga ön) med en precis lagom dos vardagskomik för att få den där perfekta mixen som håller magontet borta. Han har även lyckats slänga ihop ett gäng sympatiska karaktärer, som är lätta att relatera till sig med. Att allt detta sedan ackompanjeras av den mysigaste filmmusiken på länge bidrar naturligtvis också till känslan av välmående, som infinner sig hos mig under större delen av filmen.

Personligen har jag inga problem med svärtan i Almodóvars filmer, för att återanvända ovan nämnda exempel, men det är alltid befriande när en regissör lyckas lyfta fram ljuspunkterna i tillvaron, som oftast finns där, även i de mörkaste av stunder. Koreeda bemästrar detta till fullo i Efter stormen som är en stark rekommendation från min sida.

Bäst: Filmens övergripande myskänsla är en riktig befrielse.

Sämst: Att ett japanskt familjedrama som detta knappast lockar någon större mängd biobesökare. Det var två personer på min visning och jag var en av dem.

betyg 4

Gustav Larsed

Filmälskare som skrivit för Filmtopp.se sedan våren 2016.

Latest posts by Gustav Larsed (see all)

UA-71883076-1
Inline
Inline