Recension: The Invitation (2015)

the-invitation_dinner
Foto: Drafthouse Films

Film: The Invitation (2015)
Regi: Karyn Kusama
Manus: Phil Hay, Matt Manfredi
Med: Logan Marshall-Green, Tammy Blanchard, Emayatzy Corinealdi, John Carroll Lynch m.fl.
Genre: Thriller
Speltid: 1tim 40min

Will och hans flickvän blir tillsammans med några vänner inbjudna på middag av Wills exfru Eden som bor kvar i deras före detta hus. Det märks direkt att det här är en ovanlig tillställning och Will börjar ana att allt inte riktigt står rätt till – vad har Eden och hennes nya man egentligen för avsikter med middagen?

Förra årets bästa film var varken Rogue One: A Star Wars Story, Djungelboken eller Arrival. Även om The Invitation visades på festivaler under 2015 släpptes den officiellt under 2016 vilket gör den till min favortifilm från det gångna året. Den här kyliga och precisa thrillern levererar skräckinjagande spänning hela vägen in i mål.

LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna 2016

Filmens huvudkaraktär Will spelas av Logan Marshall-Green, mest känd för sin roll i Prometheus. Många skulle svära på att han är Tom Hardys lillebror, men även om likheten är slående är de faktiskt inte släkt. Marshall-Greens närvaro är otrolig i The Invitation! Under filmens gång avslöjas vissa detaljer om hans tidigare liv vilket adderar en tyngd och komplexitet till hans karaktär som han utan tvekan lyckas fånga. Filmen vilar på hans axlar och den kräver att han är så bra som han är för att den inte ska bli ännu en platt skräckis. En annan skådespelarinsats värd att nämna är John Carroll Lynchs. Han spelar Pruitt, som anländer till middagen efter de andra och som inte tillhör det kompisgäng som redan är där. Han är en av två mystiska gäster som båda beter sig minst sagt egendomligt. Har du sett Zodiac har du knappast glömt hur effektiv Carrol Lynch kan vara i en thriller.

Regissören Karyn Kusama har höjt sig ordentligt från sin tidigare film Jennifer’s Body. The Invitation känns på något vis väldigt rätt i tiden; utan att avslöja för mycket så berör den människans förmåga att falla för enkla lösningar på svåra problem. Den fungerar lite som en pjäs, ett skruvat kammardrama i det att filmen mestadels utspelar sig i samma rum, eller i alla fall samma hus. Det var flera filmer jag såg under förra året som jag tyckte om, men det vara bara en som fick mig att stanna upp mitt i och tänka: “nu är jag verkligen intresserad av vart det här kommer att leda.”

LÄS OCKSÅ: Låt skräckfilmen beröra din verklighet

The Invitation har det vackra Los Angeles som backdrop, och även om den utspelar sig här och nu, är det svårt att inte tänka på det man vet om 60-talets oroligheter i Kalifornien vad gäller sektliknande företeelser. Den kolossalt kusliga musiken – komponerad av Theodore Shapiro – får en att nästan vilja stänga av ljudet ibland, vilket gör det än mer synd att filmen inte fick gå upp på bio i Sverige. I en biosalong har ju filmen kontroll över dig istället för tvärtom och visst hade The Invitation gjort sig allra bäst på en stor bioduk i en mörk salong. Den tredje akten är nämligen fullkomligt chockerande och den sista bildrutan är minst sagt speciell. Det är inte omöjligt att många missat den här pärlan eftersom den i Sverige bara visades på Stockholms och Malmös filmfestivaler.

Jag kan inte annat än att starkt rekommendera dig att se The Invitation, gärna på en stor skärm med fjärrkontrollen utom räckhåll för din bästa möjliga filmupplevelse.

Bäst: Att filmer som den här fortfarande görs.
Sämst: Det går säkert att hitta så kallade “plot holes”, ifall det är där ens fokus ligger.

betyg_4_5