Recension: Skönheten i allt (2016)

Will Smith som Howard i Skönheten i allt.
Will Smith som Howard i Skönheten i allt.

Film: Skönheten i allt (2016)
Regi: David Frankel
Manus: Allan Loeb
Med: Will Smith, Naomie Harris, Kate Winslet, Edward Norton, Helen Mirren, Kiera Knightley, Michael Pena m.m.
Genre: Drama
Speltid: 1h 37min

Det blir lätt för mycket av det goda. Något regissören Dave Frankel inte resonerade kring när han sammansatte denna lyxiga cocktail, fylld till bredden med pompösa Hollywoodgiganter.

Skönheten i allt kretsar kring hanteringen av sorg och lättnaden som uppstår när du bryter dig loss. Trots ett tungt tema i ryggen lyckas inte Frankel skjuta liv i detta trötta drama, som överlever tack vare ett starkt kärleksporträtt och en lovande slutkläm.

Howard (Will Smith) driver en framgångsrik reklambyrå i New York tillsammans med de tre vännerna Whit (Edward Norton), Claire (Kate Winslet) och Simon (Michael Pena). Men när han tragiskt förlorar sin sex-åriga dotter går Howard in i väggen och företaget hamnar i total kris. Det enda han gör på dagarna är att maniskt bygga upp Dominoställningar samt skriva mängder av ilskna brev, adresserat till termerna döden, tiden och kärleken.

Företagsvännerna gör allt i sin makt för att stötta sin avtrubbade chef men ingenting hjälper. Som en sista utväg – för att få företaget på fötter – väljer de att att anlita tre skådespelare (Helen Mirren, Keira Knightley och Michael Pena) till att förkroppsliga de abstrakta termer som Howard förkastar. Resultatet blir inte bara en vändpunkt för Howard utan också för Whit, Claire och Simon som själva tvingas möta sina inre plågoandar.

Det är minst sagt en ambitiös berättelse, med mängder av birollskaraktärer att introducera och väva in i filmens narrativ. Lite för många visar det sig. För det känns som regissören David Frankel inledningsvis fokuserar för lite på den sorgfyllda Howard; jag hade gärna velat ha fri passage till hans inre rum, men nekas i dörren. Istället ges de mindre rollerna en mer utförlig bakgrund, som dessutom betas av på tok för systematiskt för att man ska bry sig. Man får nästan känslan av att vissa av skådespelarna enbart har gått med på att göra filmen i utbyte mot en stor portion scentid. Hollywood, man behöver inte rollsätta välkända skådespelare i alla roller, det fungerade inte i Ridley Scotts The Counselor (2013) och det fungerar inte här heller.

Hur som helst blir det bättre. Efter ett tag kommer Madeleine (Naomie Harris) in i handlingen och skapar ett känslomässigt lyft. Scenerna hon har ihop med Howard är filmens starkaste. Det blir intimt, naket och äkta. Smith och speciellt Harris får här bekänna färg och sköter sig utmärkt, de sticker ut från en generellt blek ensemble. Filmen skulle ha byggt på deras relation istället för att bygga runt den. Manusförfattaren Allan Loeb försöker genom en tvist på slutet – som skulle fått M. Night Shyamalan att rynka på ögonbrynen – medvetet förmedla varför han har konstruerat filmen som han gjort, vilket bara känns som en krystad nödlösning.

De avslutande scenerna lämnar, som sagt, rent berättartekniskt endel att önska. Dock en liten eloge till regi och manus som till sist lyckas knyta ihop säcken på ett relativt smärtfritt sätt. I slutskedet flyter dessutom filmens tematik upp till ytan – för första gången lagom begripligt – innehållande en viss igenkänningsfaktor. Om den djupaste sorgens smärta och modet som krävs för att försonas med sig själv och gå vidare. Ett vackert och effektivt budskap i rätt händer. I Skönheten i allt förvaltas temat sådär, vilket för övrigt blir mitt slutgiltiga utlåtande om filmen. Sådär.

Bäst: Scenerna där Will Smith och Naomi Harris spelar mot varandra.

Sämst: Överbetalade skådespelare i bleka biroller.

betyg_2