Ett brandtal mot julfilmer

jinglealltheway

Dagarna kvar till julafton kan räknas på två händer och många kommer att vela sätta sig in i den rätta känslan genom att ta del av kultur som på något sätt behandlar tomtar, gröt eller paket. Listor med de bästa julfilmerna lär florera över nätets toppar och dalar och snart kommer det att spelas så mycket julmusik på radion att grimaser och suckande över nästa låt om snögubbar inte bara är förväntat utan snarare ett sundhetstecken. Och hela berg- och dalbanan är avskyvärd.

LÄS OCKSÅ: De 5 sämsta julfilmerna du aldrig borde se

Varför hatar jag julen? Frågar sig då kanske den vinterfrälste. Är jag mormon? Satanist? Jag måste tyvärr svara nekande på alla frågor för faktum är att jag är en riktig jul- och högtidsälskare. Hade det hållits en folkomröstning om att instifta en högtid för varje dag året om så hade jag inte bara röstat ”ja”, jag hade förmodligen kidnappat alla mina kompisars föräldrar och inte släppt dem förrän mina kompisar röstat ”ja” också – eller något.

Skämt åsido: Samtidigt som jag gillar högtider så är jag inte sugen på att se om Grinchen framöver. Inte Klappjakten heller. Inte ens Die Hard – och så vitt jag vet har jag ändå fortfarande en själ. Vad jag dock har sett på sistone är de otroligt mysiga Harry Potter-filmerna och Wes Andersons ljuvligt snöiga Grand Budapest Hotel, snart kommer jag också att se om Edward Scissorhands – en film jag såg för första gången på julafton och som därmed alltid kommer att påminna mig om dessa tider. Skillnaden mellan mig och den vinterfrälste julfilmstittaren är helt enkelt att jag insett att jag är vuxen och att jag får ta ansvar för min julkänsla alldeles själv – det finns så otroligt mycket bra film därute som spelar på samma trivsamma strängar men som inte måste trycka ned skenheliga budskap och bilder på renar i ens undermedvetna.

LÄS OCKSÅ: Kevin Hart castad som jultomten?

Bra film, säger jag – och det ställer jag alltså i motsats till julfilmerna. Det finns visserligen undantag (Gremlins, It’s a Wonderful Life) men jag är nog inte ensam om att tycka att julfilmer till stor del saknar de där riktiga fullpoängarna och jag tror mig ha kommit fram till varför: De är krystade. Riktig konst kommer inifrån, den bankas inte fram, utan snarare ut från en manusförfattares hjärta – en berättelse som måste berättas för att skaparen inte ska drivas till vansinne. Att inte skildra 2001: A Space Odyssey var inget alternativ för Kubrick. Att Scorsese skulle strunta i Goodfellas känns omöjligt. Men att A Christmas Carol från 2009 inte skulle komma ut? Jag kan ändå se det framför mig. Julfilmer är – när de är som värst – manipulativa och saknar skaparglädje. De söker dina svaga punkter för att tillfredsställa dem snarare än att utforska manusförfattarens egna och så görs inte film som bör uppmärksammas.

Så min vädjan till dig är att ta ansvar i år. Öppna för all del glöggen och hämta dig några pepparkakor, men avnjut dem till kvalitet och stötta inte fantasins förfall till förmån mot mekanik och enkelhet.

UA-71883076-1