Recension: Blue Jay (2016)

blue-jay

Film: Blue Jay (2016)
Regi: Alexandre Lehmann
Manus: Mark Duplass
Med: Mark Duplass, Sarah Paulson, Clu Gulager m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 20min

När Jim och Amanda gick i high school var de oskiljaktiga, de var kära upp över öronen och deras framtid tillsammans var redan utstakad. Nu, nästan 20 år senare, möts de igen under ett tillfälligt besök i deras lilla hemstad i Kalifornien, bland gångarna i matbutiken. Efter att ha kommit över den stela ”Hej, hur är det med dig nuförtiden?”-tröskeln spenderar de dagen med att reflektera över deras gemensamma förflutna, vilka personer de än gång var och vilka de nu har blivit.

Det handlar om filmskapande i sin enklaste form, även om Alexandre Lehmann regisserar skickligt är det en Mark Duplass-film. Utöver att spela huvudrollen som Jim har han också skrivit manuset, eller åtminstone ett ramverk för honom och Sarah Paulson att hålla sig inom då mycket är improviserat. Tillsammans med sin bror Jay Duplass har han även producerat filmen, och de fortsätter att vara en frisk fläkt inom och viktig bidragsfaktor till amerikansk independentfilm.

Mark Duplass (Togetherness, The One I Love) är den där vardagliga mannen vi alla kan känna igen oss lite i, det har blivit hans typ av roll och han gör det alltid lika bra. Den som däremot glänser mest är Sarah Paulson (Fallet O.J. Simpson, American Horror Story), som har en så självklar karisma att varenda liten sak hon gör lyser igenom det svartvita fotot. Mer än allt annat är det dock samspelet emellan dem som övertygar mest. Vi tror på att de en gång var kära i varandra, att de har levt sina respektive liv och nu möts igen – det finns ingen tvekan om den saken.

Det är en kall vårdag, himlen är täckt av moln och gatorna de vandrar på är nästintill tomma. En helt vanlig tillvaro i en anspråkslös småstad, men ändå lyckas fotot göra miljöerna vackra, helt utan ansträngning. Att göra filmen i svartvitt förstärker dessutom fokuset på Jim och Amanda, som utöver en kassör är ensamma om att ha talande roller i filmen. Kameran är närgången utan att tränga sig på och lyckas fånga den där äkta känslan filmskaparna vill skapa bara genom att vara.

Dialogen är vardaglig och nostalgisk, men med så pass duktiga aktörer och kvick improvisation känns den spännande och rolig. Vi tröttnar aldrig på att höra de båda prata om gamla minnen och upplevelser. Filmen är som en nerskalad version av Richard Linklaters briljanta Before-trilogi. Att genrebestämma filmen är svårt, att kalla det för romantik, drama eller komedi känns för enkelt. Vi skrattar när de har kul och engagerar oss när djupare ämnen behandlas.

Det är uppmuntrande och uppfriskande att den här typen av film kan göras. Att något så enkelt kan bli så starkt, att allt överflöd kan skalas bort och något intimt och vackert kan få uppstå. Vi ska tacka Duplass-bröderna för att de fortsätter att kämpa för den här typen av film, och skådespelare som Sarah Paulsson för att de skänker sin talang till mindre projekt som dessa. Blue Jay är en pärla som förtjänar all vår uppmärksamhet, en film som värmer och berör med vackert foto, naturlig dialog och briljant skådespeleri.

Bäst: Kemin mellan Duplass och Paulson.

Sämst: Att för få personer kommer att se filmen.

betyg_4

 Blue Jay (2016) on IMDb

Martin Eriksson

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.