Absolutely Fabulous: The Movie

Absolutely Fabulous: The Movie (2016)

  • 1tim 30 min
  • Komedi
Fredrik Edström
Uppdaterad 05 december 2019 kl. 09:12 | Publicerad 03 september 2016 kl. 18:09
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den seglivade trenden att skulptera om tv-serier till långfilmer lever och frodas! Nu har trenden skördat ett nytt offer - Absolutely Fabulous. Flamsiga försök till modesatir och förutsägbara, plumpa situationer avlöser varandra i denna komedi där mina smilband vilat tryggt och avslappnat i 90 minuter.

  • Regi:
    Mandie Fletcher
  • Manus:
    Jennifer Saunders
  • I rollerna:
    Jennifer Saunders, Joanna Lumley, Jane Horrocks m.fl.
Foto: Fox Searchlight Pictures
Foto: Fox Searchlight Pictures

Återigen får vi stifta bekantskap med PR-konsulterna Edina (Jennifer Saunders) och och Patsy från tv-serien. Tiden har gått sin stilla gång, men radarparet håller ändå fanan på full stång med sin dekadenta livstil, där det enda som flödar mer än sprit och droger är chica kläder med extravaganta accessoarer. Dock väntar en ordentlig kallsup i horisonten för parhästarna.

Edina blir skoningslöst anklagad för att ha mördat ingen mindre än mode-ikonen Kate Moss! Vad är det enda rimliga handlingsplanen i detta läge för två avdankade PR-konsulter? Att fly landet, förstås.

Det ska sägas direkt: jag besitter inte någon fäbless eller någon direkt relation till tv-serien. Jag minns den vagt från ett myller av tv-zappande mellan aktuella serier som The Nanny, Ett herrans liv och Våra värsta år och innan denna bioupplevelse hade jag nog inte kunnat peka ut vilken som var vilken. Detta placerar mig eventuellt i en björnfälla redan innan jag vandrade in i biosalongen, men jag anser att en filmatisering även bör kunna locka nya fans ombord på det komiska tåget. Detta skedde dessvärre inte.

Jag ska dock ta avstamp i den positiva änden, hur skral den än är. Stundtals sprakar kemin mellan huvudrollsinnehavarna till, och då myser jag faktiskt en aning av mitt biobesök. En och annan komisk passning får studs i deras samspel och då hoppas jag att komedin äntligen lyckas hitta sitt fotfäste. I synnerhet Joanna Lumley strålar av karisma med sina rökiga, raspiga stämband och excentriska minspel. Lumley fångar essensen av en nerrökt före-detting, som krampaktigt klamrat sig fast i glansen av forna, grandiosa dagar och när Lumley är som vassast är även filmen som vassast. Då förvandlas mitt biobesök till en gemytlig upplevelse - än för korta, flyktiga stunder.

När filmen är som sämst - vilket är en överhängande majoritet av speltiden - är den dock den komiska motsvarigheten till kaustiksoda. Regissören fräter bort mina hjärnceller i en skoningslös tornado av humor som jackass-gänget hade kategoriserat som "lite för tramsig". Fletcher tar tappra ansatser att satirisera den ytliga modeindustrin med sina svulstiga och bombastiska karaktärer - men det är så övertydligt och finesslöst att jag stundtals blir provocerad över dess simpelhet. Några enstaka replikskiften lyckas få musklerna i surmulna anlete att vibrera, men det är på tok för sällan. Det är förutsägbart och framförallt är det inte roligt.

Måhända tillhör jag helt fel målgrupp för denna spelfilm, utan något nostalgiskt filter framför min blick. Det är möjligt att fans av tv-serien kommer njuta storstilat av denna filmatisering. Jag har dock slarvat bort entrébiljetten till den här skrattfesten, och med undantag för en del sprakande kemi och någon enstaka finurligt skriven dialog, är detta ett filmminne jag kommer förpassa till min minnesbanks gråaste vrå.

Bäst: Viss sprakande kemi mellan våra huvudrollsinnehavare.

Sämst: Flamsiga försök till satir, förutsägbart och ofta smärtsamt plumpt.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL