Hollywood lär sig dansa och sjunga – Musikalfilmen föds
Amerikas filmimperium Hollywood har ur ett historiskt perspektiv varit dominant inom den globala filmbranschen när det gäller såväl ekonomisk vinning som medial uppmärksamhet. Varje år drar drömfabrikens olika produktionsbolag in miljontals och åter miljontals dollar i intäkter. Storfilmer pumpas ut på löpande band och filmstjärnor dyrkas som gudar och tjänar pengar som vanliga dödliga bara kan drömma om.
Vi på Filmtopp.se har nu valt att på allvar sätta tänderna i cirkus Hollywood. En trio – bestående av tidningens medgrundare Eric Diedrichs, samt skribenterna Oscar Vilhelmsson och Rasmus Torstensson – kommer i en rad olika artiklar att djupgående analysera och återberätta Hollywoods historia från början fram till idag. Dels i syfte att själva lära oss mer om Amerikas guldkantade drömfabrik, men främst för att bidra med kunskap till er läsare.
Begynnelsen av musikalfilm
I del 5 av Hollywoods Historia kunde de läsa om hur hela filmindustrin revolutionerades när de stumma verken ersattes av filmer med musik och repliker. Även den här gången ska vi gräva ner oss lite grann i samma område för att kunna få en tydlig bild om hur det gick till ända från början när musikalgenren sakta växte fram i USA.
"Don Juan" och Vitaphone-systemet
Den stora milstolpen som många hänvisar till när ljud och bild förenades för första gången är premiären av filmen Don Juan (1926). Det var den allra första filmen med heltäckande synkroniserat soundtrack. Någon inspelad dialog hade den inte, men ett par ljudeffekter hade man tagit med. Filmen fick fantastiska recensioner och en ny typ av film hade kommit till världen för att stanna.
TIPS: Tamswitmark skriver om musikalfilm
Det var bolaget Warner Brothers Studio som lyckades hitta framgångskonceptet. År 1926 tog de en chansning på systemet Vitaphone. Med det gick det att sammanslå fotot med ljudet som var inspelat på stora grammofonskivor. Det gjorde det också möjligt att förstärka musiken så att hela salongen fylldes av tonerna. Men ännu var det inte intressant med dialog, trots att det nu var möjligt. Harry Warner ska till och med ha sagt "Who the hell wants to hear actors talk? The music – that's the big plus about this."
Don Juan blev alltså en stor succé och filmen fick åka på turné till flera storstäder efter premiären i New York City (det fanns inte utbildad personal nog för att täcka alla salonger samtidigt). Publiken älskade den nya tekniken och bröderna Warner var själva så pass nöjda att de bestämde sig för att producera alla kommande filmer med förinspelad musik.
Men samma år kom Fox Film Corporations med svar på tal. Studions grundare, William Fox, satsade på ljudsystemet Movietone som istället spelade in ljudspåret direkt på filmremsan. Det tog inte lång tid innan tekniken, som lade grunden för den vi använder oss av idag, hade utkonkurrerat Vitaphone med sin oslagbara synkronisering av bild och ljud.
Al Jolson - "The World's Greatest Entertainer"
Men året därpå, 1927, kom Warner Brothers nästa stora succé, The Jazz Singer. Det var världens första långfilm med inspelad dialog. När det stod klart att den otroligt omtyckta skådespelaren och sångaren, Al Jolson, skulle spela huvudrollen fattade man beslutade att även lägga in några låtar. Men det var bara under sångdelarna av filmen som det blev utrymme för repliker, och det tack var Al Jolson. Han började lägga till små meningar mellan låtarna och då det fick positiv respons så skapades extra utrymme för mer dialog.
Nedan visas ett klipp från filmen när Al Jolson uppträder på en nattklubb i filmen.
När Jolsons andra talfilm, The Singing Fool (1928), hade premiär hade Warner förberett sig och utrustat biosalonger över hela landet med Vitaphone-systemet. Det blev en enorm succé och folk skrek nu efter fler talfilmer. Något som utlöste kalabalik i Hollywood eftersom de flesta produktionsbolagen var helt oförberedda på detta. Stumfilmerna spelade snart för nästan tomma salonger och gick snabbt från att vara världens populäraste underhållningen, till gårdagens nyheter att glömma bort.
De kommande månaderna skedde det drastiska förändringar inom filmindustrin. Bolagen byggde om sina anläggningar för att anpassa sig och kunna rida med på den nya vågen. Metro-Goldwyn-Mayer var den sista stora studion som skiftade till ljudinspelningar, men de gjorde det storslaget. De ville sticka ut ur massan av alla dramamusikaler som skapats, och komma med något nytt. Lösningen blev The Broadway Melody (1929), en musikalfilm i romantisk komedi-anda om två systrar som både förälskar sig i samma charmerande sång-och-dansman. I efterhand har verket kallats den första "all-talkning, all-singing, all-dancing-filmen".
Men det var inte bara det som fick MGM att klättra till toppen inom musikalgenren. Men den nya tekniken kom de på att det skulle vara en bra idé att spela in deras gamla filmer på nytt och göra dem bättre. Dessutom kunde de spara mycket pengar på att använda det gamla soundtracket och bara spela in nytt foto. Genom den här metoden blev det möjligt att filma ur mer kreativa vinklar utan det påverkade ljudkvaliteten och det blev snart en standardprocedur för alla musikalproduktioner.
Den stora depressionen
Men så kom börskraschen 1929 (som vi gick närmare inpå i del 7 av vår artikelserie). De flesta mindre studiorna tvingades stänga ner och år 1933 hade nästan en tredjedel av landets biografer gjort samma sak. Det blev svårt att hålla musikalgenren vid liv. Varje projekt var väldigt krävande och behövde både gott om tid, mycket pengar och ett talangfullt arbetslag. Något som inte var lätt att få ihop under en tid då ekonomin var i botten. Men produktionsbolagen försökte ändå skapa åtminstone en film vardera. Den populäraste blev MGM:s The Hollywood Revue of 1929 (1929) som samlade några av studions största skådespelare, bland andra Joan Crawford, och lät de spela upp olika sketcher.
Kvaliteten på produktionerna sjönk drastiskt och snart hade publiken tröttnat på det som visades upp. Biograferna fick istället prioritera sina filmval och för att locka tillbaka besökarna sattes det upp stora skyltar där man försäkrade om att de nya filmerna INTE var musikaler. Det märktes även tydligt i statistiken. År 1930 spelades det in över 100 musikaler i Hollywood, och året därpå hade siffran sjunkit till blotta 14.
Efter regn kommer solsken
Men genren fick ett nytt uppsving år 1933 tack vare regissören Busby Berkeley. Han kom på idén att införa klassiska dansnummer med inspiration från den militära paraddisciplin han fått uppleva som soldat under första världskriget. År 1933 kom filmerna 42nd Street och Gold Diggers of 1933 som Berkeley koreograferade med sin unika stil vilket ofta innebar en blygsam inledning övergående till en total utfyllnad av hela golvytan.
Genom dansen föddes nya filmstjärnor. Två av dem var Fred Astaire och Ginger Rogers som blev några av Hollywoods populäraste profiler och som tillsammans gjorde enorma framgångar på vita duken. Deras samarbete ledde till ett flertal idag klassiska filmer som Top Hat (1935), Swing Time (1936) och Shall We Dance (1937). Kemin mellan de två var oförneklig och då båda var perfektionister när det kom till deras arbete var de alltid villiga att göra om tagningarna så många gånger det väl behövdes för att få varje dansnummer att bli helt rätt. Samarbetet varade till efter premiären av The Story of Vernon and Irene Castle år 1939 då de båda ville satsa på sina solokarriärer.
Metro-Goldwyn-Mayers stjärnor
I slutet av 1940-talet och inpå början av 1950-talet ville studiobolaget MGM uppdatera genren och ge den nytt liv. De skapade en utvecklingsgrupp och satte låtskrivaren Arthur Freed som ledare. Han hade visat sin stora talang under produktionen av The Wizard of Oz (1939) och hans "Freed Unit" fick så gott som fria händer i sitt skapande. Under de kommande tjugo åren var han delaktig i fyrtio olika musikaler och samarbetade med stjärnor som Fred Astaire och Gene Kelly. Några av hans största succéer blev An American in Paris (1951) och Singin' in the Rain (1952).
Läs också: Sju fantastiska musikalfilmer
Men det som han är mest ihågkommen för är hur han hjälpte till att forma 40-talets största musikalstjärna, Judy Garland. Under decenniet agerade Garland i hela sexton musikaler av MGM (och ytterliggare fjorton vanliga spelfilmer). Freed var med och producerade nästan allihop. Tillsammans gjorde de bl a succéfilmerna Meet Me in St. Louis (1944) och Easter Parade (1948). Under sin karriär blev hon Oscarsnominerad två gånger (dock utan vinst), för A Star is Born (1954) och Judgement at Nuremberg (1961).
60- och 70-talets modernisering
När 60-talet kom var det slut på den s.k. "klassiska eran" av musikaler. Istället för att producera många billiga filmer lade studiorna ner mer tid och arbete för att få fram något mer unikt. Det blev vanligt att Broadwaypjäser skrevs om för vita duken vid sidan av originalverken. Det här årtiondet serverade fantastiska produktioner som West Side Story (1961), My Fair Lady (1964), Mary Poppins (1964), The Sound of Music (1965) och Funny Girl (1968).
Men samtidigt som dessa traditionella verk blomstrade så fanns det produktioner som influerats av rock'n'roll-musiken. Redan 1957 kom Elvis Presley med sin film Jailhouse Rock och under 60-talet gjorde han Girls! Girls! Girls! (1962) och Viva Las Vegas (1964). Han medverkade i totalt trettio filmer mellan 1957-1970, vilket var mer än någon annan aktiv skådespelare under den tiden. Och trots att hans sångnummer inte hade någon direkt koppling till handlingarna så lockade hans filmer ändå miljoner tittare över hela landet.
70-talets inledning fortsatte i liknande anda. Några av de mest minnesvärda omgjorda Broadwaypjäserna blev Fiddler on the Roof (1971) av Norman Jewisohn som lyckades kamma hem tre Oscars, bl a för Bästa Musik av John Williams, samt storslagna Cabaret (1972) med Liza Minnelli i huvudrollen som genererade hela åtta Oscars.
Läs också: Recension: Cabaret (1972)
Bredvid detta så fortsatte rocken ta utrymme i musikalerna. Handlingen blev även något mörkare vilket togs emot med blandade åsikter. Jesus Christ Superstar kom 1973 och fick tidigt kritik av kyrkan för filmens vinkling. Men den uppskattades av den yngre publiken på samma sätt som The Who's Tommy (1975) gjorde. Den absolut främsta rockmusikalen under 70-talet blev dock The Rose (1979), som handlade om en rockdiva vars framgångar leder henne in i ett självdestruktivt beteende.
Fast året innan hade den klassiska musikalen fått revenge. År 1978 hade Grease premiär. Denna High School-musikal som utspelar sig på 50-talet med John Travolta och Olivia Newton-John i spetsen blev ett världsfenomen. Under omskrivningen från Broadway hade nya låtar lagts till och kärlekshistorien mellan läderjackskillen, Danny, och den pryda flickan, Sandy, blev en enorm succé. Intäkterna nådde 159 miljoner dollar och gjorde filmen till den mest inkomstbringande musikalen dittills.
Musikaler får ett uppsving under 80-/90-talet
På grund av det stora framgångarna på Broadway och London's West End ökade förtroendet för musikalerna hos finansiärerna. Detta ledde till en rad stora verk som The Blues Brothers (1980), Annie (1982), Victor/Victoria (1982), och Evita (1996). Samtidigt kom de tecknade filmerna, främst från Walt Disney Pictures, med storslagna musiknummer.
Kompositörerna Howard Ashman, Alan Menken och Stephen Schwartz, som alla hade jobbat med musikalteater, skrev filmmusiken och inledde genom The Little Mermaid (1989), en våg av klassiker i filmer som t.ex. Aladdin (1992), Pocahontas (1995) och The Hunchback of Notre Dame (1996). Disneys trend bröts dock med Mulan (1998) då Jerry Goldsmith tog över musikskrivandet, och i Tarzan (1999) sjöng inte längre karaktärerna, istället fick filmen ett orginalsoundstrack av Mark Mancina.
2000-talets utveckling för musikalfilm
Efter sekelskiftet har musikalgenren förgrenat sig ordentligt och genom åren har alla sorters genrer fått utrymme att synas på biograferna. Vi har fått fler av de mörkare filmerna som Moulin Rouge! (2001), Sweeny Todd: The Demon Barber on Fleet Street (2007) och Les Miserables (2012). Vi har fått produktioner baserade på verk av kända artister och grupper som Mamma Mia! (ABBA, 2008), Across the Universe (The Beatles, 2007), och filmer som samlat kända hits från flera olika artister som Pitch Perfect (2012) och Rock of Ages (2012).
Disney gjorde även comeback med både tecknade och live-action verk. År 2006 kom High School Musical som tätt följdes av Enchanted (2007) och senaste produktionen, Into the Woods (2014) nominerades för tre Oscars, dock utan någon vinst. Det har även vuxit fram ett intresse för biografimusikaler. Några exempel på sådana är 8 Mile (2002) om Eminem, Walk the Line (2005) om Johnny Cash och June Carter och Straight Outta Compton (2015) om medlemmar i N.W.A.
Läs också: Recension: Into the Woods (2015)
