Original mot Remake: Carrie (1976) vs Carrie (2013)

Foto: MGM
Foto: MGM

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien: Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har jag smörjt in mitt anlete i litervis av grisblod, och fått utstå kulmineringen av den ack så vilsna puberteten – skolbalen! Det är ingen mindre än Carrie som varit på visit i mitt vardagsrum. Carrie är baserad på Stephen Kings roman, och det var regissören Brian De Palma som axlade regi-ansvaret för debuten på vita duken 1976. Nytolkningen av grisblodbadet stod Kimberly Peirce för 2013.

Handling: Carrie White lever ett synnerligen tufft liv. Hennes mor lider av ett kraftigt religiöst svärmeri och tvingar den unga flickan att leva ett liv fritt från synd i de allra mest långsökta av former. När Carrie inte har Guds vrede hack i häl blir hon dessutom svårt mobbad i skolan. Att förnedras av sina jämnåriga skolkamrater i duschen efter gymnastiken, samt vara så pass osynlig att rektorn inte lyckas memorera hennes namn, tillhör Carries vardagliga rutin. Dock kommer eleverna, och alla som gjort henne orätt, att få sona för sina övertramp mot den till synes harmlösa flickan. Carrie besitter nämligen otroliga och övermänskliga krafter.

Likheter

Mix av genrer

Foto: MGM
Foto: MGM

Peirce nytolkning följer i mångt och mycket de fotspår som De Palma trampade ut i sitt 1976-original. Även ett av de mest särpräglande dragen – mixen av genrer … som genomsyrar originalets bildrutor återfinns i denna nytolkning.

Filmerna är doppade i samma genre-cocktail där beståndsdelarna består av: oförargligt high-school drama, thriller, en touch av skräck samt en liten handutsträckning till superhjälte-sfären. Mixen av dessa extremiteter är utan tvivel bägge filmers ess i rockärmen, men originalet klarar av balansgången på ett elegantare vis.

LÄS OCKSÅ: Original mot Remake: Män som Hatar Kvinnor vs The Girl with the Dragon Tattoo

Remakens genre-skiftningar är grövre och tar ut sina svängar längre. Öppningsscen i nytolkningen – Carries egendomliga födelse – är ett typexempel på detta. Peirce försöker med stor ansträngning sälja premissen som renodlad skräck från första bildrutan, vilket skär sig ordentligt med övriga filmens innehåll. De Palma å andra sidan inleder sitt original med att introducera karaktären på volleyboll-planen, där vi genast får erfara Carries utsatthet i skolans korridorer. De Palmas film ger inga tydliga tecken på varken skräck eller thriller-filmens influenser i sin inledning, utan sparar på krutet till senare. De Palma låter det växa på oss, för varje bildruta, tills skiftet sker.

Vinnare: Original! Peirce avslöjar sina kort för tidigt, med den inledande skräck-scenen. När remaken väl byter fotfäste har hon redan bränt stora delar av sitt krut, De Palma suger på karamellen in i det sista, vilket gör filmupplevelsen jämnare och på alla vis mer njutbar.

Dramaturgi, ikoniska scener, repliker… Homage eller krycka?

Foto: MGM & Screen Gems
Foto: MGM & Screen Gems

Carrie (2013) slog mig som en av de mest visionslösa remakes jag sett. Dramaturgin, ikoniska scener och även repliker är intakta och Peirce platta regi anstränger sig enbart i små detaljer för att särskilja sig från De Palmas original. Regissören beundrar uppenbarligen Carries kulturella arv, men när homager och hyllningar övergår till att slaviskt följa det ursprungliga receptet, fast i gråare och plattare tappning, tappar undertecknad sitt tålamod.

LÄS OCKSÅ: Original mot Remake: The Thing from Another World vs The Thing

Peirce tolkning följer De Palmas dito med fruktan för att särskilja sig och att uppröra. Originalets ikoniska scener är noggrant återskapade, men Pierce använder förebilden som en krycka, inte en hyllning. De få förändringar remaken införlivar bringar inget nytt liv till Stephen Kings original-roman och varje ny scen befäster känslan av att den här nytolkningen är fullkomligt överflödig. Carrie (2013) är en lightversion av De Palmas film på samtliga punkter, och de detaljer Pierce tillför är otillräckliga och motiverar inte på något sett en remake.

Vinnare: Original! Remaken är en blek och kalorisnål kopia av De Palmas original. Peirce misstar hyllningar och homager i sitt berättande för kryckor, och hon är tillsynes livrädd för att låta sin egen röst bli hörd. Detta är en genuint onödig remake som fullständigt lyser av girighet och kreativ utbrändhet.

Olikheter

En påläst Carrie White?

Foto: Screen Gems
Foto: Screen Gems

Kimberly Peirce följer som sagt De Palmas ritning med nästintill slavisk precision. Dock finner hon finner hon en infallsvinkel till att modernisera karaktären och avvika från De Palmas utstakade bana.

En vital skillnad är att huvudpersonen faktiskt har en del innanför pannbenet och är inte enbart ett hjälplöst offer. När hennes moder spottar aggressiva bibelcitat emot tonåringen, så ger hon igen med ett bildat mynt. ”Det där står inte ens i bibeln, mamma!” kontrar Carrie, med ett stänk av tonårs-uppror i sin stämma och här ger Carrie faktiskt sken av att hon lever i ett fundamentalistiskt och religiöst hem. Hon har läst dessa bibelpassager till leda, och hon ser i viss mån igenom sin moders svärmeri och auktoritet.

I denna skillnad erbjuder Chloë Grace Moretz huvudperson ett mer samtida och moderniserat karaktärsporträtt. Carrie White  räinte längre fullständigt handfallen och hjälplös.

Vinnare: Remake! Jag har full förståelse för att De Palma vill porträttera sin protagonist som en underdog och försvarslös, men i det här fallet känns det rimligt att Carrie kan ge svar på tal. Detta vittnar om att hon faktiskt lever hårt bunden av sin religiösa tvångströja, utan att det underminerar modern som antagonist – det visar snarare hur tokig hon faktiskt är.

Skolbalen – Spänningsuppbyggnad

carrie-1976-vs-2013-060a8550-3115-4556-bbd7-8c5ce4d7ad92-jpeg-164459
Foto: MGM

Scenen när vår mobbade protagonist går sitt förnedringsöde till mötes är en av de mest ikoniska scenerna i filmhistorien. Carrie blir indränkt i grisblod utav hennes mest elaksinnade klasskamrater. Uppbyggnaden till detta förnedrings-nirvana skiljer sig nämnvärt versionerna mellan.

De Palma håller sin vana trogen att suga på karamellen in i det sista. Balscenen är närmast drömskt filmad, med långa och svepande tagningar över dansscenens golv. Huvudrollsinnehavaren Sissy Spacek bär ett förtrollat leende och hennes extatiska blick överträffas endast utav De Palmas minst lika drömlika kameraarbete, som ständigt påminner oss om vilket hemskt öde som väntar vårt mobboffer. Spänningen och uppbyggnaden är närmast outhärdlig och uttröttande. De Palma skiftar mellan Carries extatiska, överlyckliga blick och tunnan med grisblod som vilken sekund som helst kommer indränka huvudpersonen med en stegrande precision och uppbyggnad.

Peirce saknar De Palmas kirurgiska precision i spänningsuppbyggnaden. Kamera-arbetet är oinspirerat och kontrasten mellan grisblodet ovanför scenen och Carries drömlika tillstånd håller långt ifrån samma knivskarpa balansgång. När förnedringen väl bryter ut känns det vardagligt och platt, spänningsuppbyggnaden är tam i jämförelse med De Palmas nästintill olidliga dito.

Vinnare: Original! Peirce uppbyggnad är långt ifrån den spännings-kavalkad som De Palma erbjuder. Kamera-arbetet är stelt och de kontraster som genomsyrar De Palmas original-scen lyser sin frånvaro. Solklar vinst till originalet!

Och vinnaren är…

Carrie (1976)

Foto: MGM
Foto: MGM

3-1 till De Palmas original! Cineasters kyliga inställning till remakes ges ett ansikte av Peirce ”nytolkning”. Gammalt grisblod rostar aldrig och med en visionslös och ängslig regissör vid rodret för en remake blir resultatet intetsägande och harmlös. Scen efter scen av De Palmas överlägsna original efterapas, och står sig främst som ett skuggspel av sin förlaga. Hantverket är inte på något vis inkompetent, bara uddlöst och fegt. Nytolkningen är en gravt underlägsen filmupplevelse, så har du enbart tid för en blodindränkt baldrottning med superkrafter, välj originalet!

Latest posts by Fredrik Edström (see all)