Original mot remake: Spider-Man (2002) vs The Amazing Spider-Man (2012)

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har min spindelfobi fått utstå den ultimata prövningen när två Spindel-män har gästat i mitt vardagsrum. Tobey Maguire går upp i reboot-ringen mot Andrew Garfield i en blodig superhjälte-batalj utan dess like. Jag har beskådat arachnida-herrarnas båda framträdanden Spider-Man från 2002 och den tio år äldre rebooten The Amazing Spider-Man. Sam Raimi regisserade spindeln 2002 och Marc Webb fick sedan ta över spindelskutan 2012. Vilken väggklättrares nät orkar bära mest vikt? Läs vidare så får du veta min högst subjektiva åsikt.

Efter ett mystiskt bett från en genetiskt modifierad ”super-spindel” blir den introverte och missanpassade Peter Parker utrustad med övermänskliga och spindelliknande krafter. Med stora krafter följer även stort ansvar får unge Peter lära sig; hans högt älskade farbror Ben omkommer i en tragisk olycka. Efter denna livets hårda läxa bestämmer sig den unge mannen för att använda de insektsliknade krafterna för att beskydda oskyldiga – han blir Spider-Man!

Likheter

The Untold Story?

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

När Spider-Man 3 (2007) agerade flugsmälla för trilogin och begravde den under hånskratt och tårar från fans och kritikerkår var Sony kvicka på reboot-bollen. The Amazing Spider-Man fick det otacksamma jobbet att återberätta spindelns ursprung för en publik som redan var väl orienterade i mytologin. Därför utlovades det en ”untold story” för att legitimera en reboot. Frågan är, är den så ”untold” eller tragglas samma gamla trikåer?

Andra har också läst: Marc Webb om att överge The Amazing Spider-Man

Njae, är mitt svar. Webb och sina manusförfattare håller allt som oftast jämna steg med Raimis stilbildande original. De nya element som introduceras är Peters frånvarande föräldrar. Här introduceras dock enbart nya frågor för att besvaras i kommande installationer i Sonys franchise-bygge. Ett bygge som vi nu, med facit i hand, vet att de aldrig fick bygga klart.

Webb har chansen att tydligt särskilja sin ”osagda historia” med en helt ny, orörd superskurk i Rhys Ifans antagonist, The Lizard. Ödlans motivation är överraskande varmblodig, men Webb halkar kvickt in i Raimis uttrampade fotspår. Ifans för en ondsint inre monolog med sitt muterade alter-ego, och uppvisningen känns som en blekare reptil-kopia av Willem Dafoes totala Jekyll/Mr Hyde-utspel från originaläventyret. En bra bit från ”untold”. Snarare dammigt och oinspirerat.

Vinnare: Original! Självfallet introducerar Webb några sprillans nya trådar för oss att följa, men de allra flesta ringer bekanta.

Outsidern Peter

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

Peter Parker tillhör inte den sociala gräddan eller toppskiktet av high school-hierarkien. Outsider-kvalitén är en central pusselbit i både Garfields och Maguires tolkningar av karaktären men det finns olikheter i likheterna.

Maguires Parker uppfyller alla kriterier för en ärkenörd. En oförmåga att göra sig förstådd av det andra könet, ett brinnande intresse för naturvetenskap och flaskbottentjocka glasögon pryder denna stackars high school-avart. Maguire fångar nervositeten och det pojkaktiga fumlandet efter självförtroende på ett beundransvärt vis. Tyvärr har dock åldern varit stygg mot denna gestaltning av en nörd. Det är en stereotyp som med dagens mått mätt förmodligen hade hamnat inom paraplyet för en grav personlighetsstörning. Raimi tar i för mycket, helt enkelt.

Läs också: Original mot Remake: Djungelboken (1967) vs Djungelboken (2016)

Garfields outsider är just det, en outsider. Det finns inte mycket av Maguires ursprungliga nörd kvar. Med avklippta vantar och skateboard känns Garfield som kidnappad ur en ängslig indiepop-video med vårkänslor sprudlande ur varenda yvig gest han utför i skolans tonårsosande korridorer. Han är en mer världsvan, okontrollerad Peter som inte hör hemma någonstans och som befinner sig lägst i high school-hierarkin, och som rent utav trivs med det? Detta är måhända också en stereotypisk gestaltning, men det är vad jag personligen föredrar.

Vinnare: Reboot! Garfields gestaltning känns mer aktuell och realistisk, och han fullständigt gnistrar av tonårssprakande känslor och glöd.

Skillnader

Spindelns bett – Lycklig slump eller ödet?

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

Måhända ter sig detta som en trivial och lite löjlig punkt vid första anblick, men den här skillnaden är en vital del av det som särskiljer Spider-Man från alla andra trikåbärande filurer i film och- serievärlden.

Spider-Man inleds med ett studiebesök. Peter och hans jämnåriga high school-kamrater deltar på en vetenskaplig utställning där det visas genetiskt utformade ”superspindlar”. En vanlig dag i serietidningslogikens domäner, med andra ord. En spindel råkar saknas från sin bur och lyckas bita Peter på handen, helt och hållet slumpmässigt. Det kunde lika gärna vara du eller jag som haft oturen att vandra in i spindelns käftar och blivit skänkta förmågan att krypa på väggar och spinna nät ur våra handleder.

I rebooten drivs Peter av förlusten av sina föräldrar. I sin källare hittar Peter sin fars gamla forskning; forskning som i sin tur driver honom till det mystiska biokemiföretaget OsCorp. Där förvaras inget mindre än de genetiskt utformade über-spindlarna. The Amazing Spider-Man har en mer målmedveten och driven huvudkaraktär, men en vital del går förlorad längst vägen. I rebooten är Peters hjältemodiga öde redan utstakat eftersom hans fars företag skapade spindlarna med giftgaddarna.

Vinnare: Original! Jag har alltid kunnat föreställa mig mitt egna acnebombade tonårsanlete innanför Spindel-mannens heltäckande huva. En hjälte för ”den lilla människan” som snubblade över sina krafter av ren olyckshändelse. The Amazing Spider-Man underhugger det budskapet med hur han skänks sina krafter. Tack och lov räddar Webb detta i filmens starka andra akt.

Hjältens vardag

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

Maguires Spidey har ständiga problem med livspusslet. Kärlekstrubbel toppar listan för vår favoritnörd när tajtsen hänger på galgen. Raimi anstränger sig ordentligt för att snickra ihop en trovärdig kemi mellan den stora kärleken Mary Jane (Kirsten Dunst) och en till synes lokalbedövad Maguire, men det släpar och masar sig fram. Energilöst och stundom bedövande tråkigt att beskåda, rent ut sagt.

En desto gemytligare upplevelse är att beskåda J.K. Simmons uppvisning som J.J. Jameson i Raimis original. Jameson är Peters chef på dagstidningen The Daily Bugle och delar ut en undermålig lön för ett ypperligt arbete. Simmons är sin serieupplaga inkarnerad. Utrustad med ett väloljat munläder och en buzzcut á la tredje riket kramar Simmons musten ur varje scen de delar, och jag lider med stackars Spindel-mannen även i civil klädsel.

The Amazing Spider-Man har en mer alldaglig och tidsenlig nätspinnare. Det pompösa superhjältelivet får ofta sina avbrott av vardagens gråa och triviala förpliktelser. När vi för första gången får se Peter i full spindelmundering, redo att kasta sig handlöst ut från ett hustak på jakt efter hänsynslösa mördare och annat patrask, ringer hans faster May (Sally Field) och ber honom köpa ett paket ekologiska ägg. Webb arbetar ständigt med dessa vardagliga och kontrastrika avbrott i den färgglada superhjältekontexten.

Webb målar även upp en mer motståndskraftig värld för nätsvingaren. Detta är en välkommen avart från genrens brukliga skumgummitillvaro som hjältarna agerar i. Peter kommer hem blåslagen om kvällarna, vilket introducerar en del sprakande friktion mellan Peter och en oförstående May. Spindelns hemliga identitet röjs och det förekommer t.o.m dödsfall i rollistan. Uppfräschande!

Vinnare: Reboot! Raimis trötta kärlekshistoria punkterar originalets chanser i den här ronden. Webbs kontrastrika arbete med verkliga konsekvenser och en gullig och alldaglig vardag som ständigt gör sina inbrott i superhjältelivets storslagna bataljer vinner striden med enkelhet!

Och vinnaren är…

Oavgjort!

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

 

 

 

 

 

 

 

Reboot-puritaner och superhjälte-fascister får alla sina behov tillgodosedda, det blev oavgjort! Min artikelseries spelregler saknar udd att utse en vinnande nätspinnare ur spindel-striden. Bortser jag från denna jämförande analys råder dock inget tvivel om att jag föredrar Webbs tolkning. Raimis färggladare original är den rakare och mer fokuserade filmen, men regissören envisas med att gödsla filmrutorna med Maguires och Dunsts anestesi-romans. Denna faktor ihopnätad med ett par riktigt dammiga superhjälte-konventioner gör att Raimis har samlat på sig en hel del rost med tiden. Webbs dito må vara en aning spretig och oinspirerad på sina ställen, men är ett klart piggare alternativ på en numera överbefolkad marknad.

Latest posts by Fredrik Edström (see all)

1 Trackbacks & Pingbacks

  1. Nya Spider-Man skurken - Filmtopp.se

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.