Captain America: Civil War (2016)
När ett av Avengers internationella åtaganden går snett och får katastrofala konsekvenser skakas omvärldens syn på våra superhjältar om. Politikers och regeringars tålamod med att de maskerade hämnarna lämnar milslånga spår av skadegörelse efter sig, når sin brytningspunkt. Ett nytt system åberopas. Ett system som ska hålla dessa övermänniskor i schack och som överser vilken roll de ska inta i katastrof- och krissituationer. Plötsligt ligger makten i FN:s händer när Avengers ska ingripa.
Detta nya direktiv blir en vattendelare hos ledargestalterna i "hämnar-gänget". En tidigare anti-auktoritär, Tony Stark a.k.a. Iron Man, ställer sig i ledet för projektet. Steve Rogers a.k.a. Captain America vägrar dock rakryggat att bli en nickedocka åt politikerna. Det dröjer inte länge innan de tidigare allierade i Avengers blir bittra motståndare bakom respektive lagledare. Det bryter ut ett inbördeskrig mellan dessa ideologier. Detta medan det i kulisserna smids planer med mycket bittrare och mörkare motiv än vad de krigande hjältarna kan ana.
Russo-brödernas regi-debut i Marvels universum tangerar en av mina absoluta höjdpunkter i franchisesen; Captain America: The Winter Soldier. I Civil War står de inför utmaningen att bygga broar i form av tonalitet och världsbygge mellan filmserierna Avengers och Vintersoldaten. Avengers-filmerna är nästintill skrikande käcka och färgglada och The Winter Soldier var mer av en relativt grov thriller. Russo-bröderna lyckas här karva ut gemensam mark. Civil War känns som en logisk fortsättning på både Avengers och The Winter Soldier.
Läs också: Vår Recension av Avengers: Age of Ultron
Nyckelordet till Civil War är balans. Bröderna lyckas slunga mig mellan ruskigt välkoreograferade fight-scener till mogna diskussioner om ansvar och självständighet, där karaktärerna faktiskt skänkts komplexa och vattentäta motivationer. Att navigera genom en så här mångbottnad tematik i en vansinnigt underhållande superhjälte-blockbuster är imponerande. Ingen sida tippar över.
Det är inte bara tematik, världsbygge och tonalitet som bröderna lyckas balansera som cirkusartister. Tros att Civil War är överbefolkad med supermänniskor i alla former, lyckas bröderna motivera allas närvaro. Regissör-duon presenterar även två nya karaktärer, som på ett organiskt vis tjänar historien. Detta är två nya hjältar som tog mig och publiken med storm, utan att säga för mycket.
Av alla mina biobesök i Marvels franchise var detta första gången som jag svettades mot slutet. Civil War är utan tvivel den film med kraftigast emotionell punch. Detta tack vare att manus belyser bägge sidor av konflikten. Marvel har dessutom varit klipska nog att låta oss biobesökare bygga upp en relation till karaktärerna genom diverse fristående filmer och Avengers-filmer innan de går upp mot varandra som bittra rivaler. För mig i min svettiga biofåtölj blev valet av allians nästintill omöjligt - jag känner ju för båda dessa ledare.
Läs också: Vår topplista över de 5 bästa Marvel-filmerna
Alla dessa superlativ till trots - detta är ingen felfri film. Den mest framträdande fläcken på en annars strålande sol är antagonisten. Hans motivation och syfte var klart godkända i äkta serietidnings-logik, men han hade behövt mer utrymme i filmen. Därför hade antagonisten gärna fått slopas helt i handlingen.
Mitt andra bekymmer är att jag hade uppskattat om manuset stuckit ut hakan ännu mer och sänt större chockvågor genom det cinematiska universumet. Detta för att legitimera berättelsens inbördeskrig djupare. Risken finns att dessa filmer blir stagnerade och friktionslösa i framtiden. Det är ett dödläge jag inte vill hamna i. Men överlag är Captain America: Civil War en välbalanserad, underhållande och välregisserad trikå-kavalkad.
Bäst: Ordentlig emotionell punsch med den träffsäkra balansgången i tonen och regi.
Sämst: Antagonisten kändes inklämd. Följderna på det cinematiska universumet upplevdes lite väl "safe".