Deathgasm

Deathgasm (2015)

  • 1 tim 26 min
  • Skräck
Axel Diedrichs
Uppdaterad 06 december 2019 kl. 09:12 | Publicerad 02 november 2015 kl. 18:11
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
  • Regi:
    Jason Lei Howden
  • Manus:
    Jason Lei Howden
  • I rollerna:
    Milo Cawthornes, James Blake, Kimberley Crossman m.fl.

Metalhuvudet Brodie (Milo Cawthorne) känner sig missanpassad i staden där han bor och utsätts dagligen för mobbning av sina fosterföräldrars son. Men Brodie hittar en "brother of steel" i sin nya bekant Zakk, som han startar ett band ihop med.

En kuslig kväll bryter sig Zakk och Brodie in i ett gammalt hus där en av deras stora musikidoler ryktas bo. Inbrottet resulterar i stölden av en mytomspunnen vinylskiva som visar sig innehålla mystiska gamla notpapper. När de översätter noterna och spelar musiken, bryter sig en demonisk kraft ut som sprider sig över staden och förvandlar dess invånare till blodtörstiga zombieliknande varelser. Nu måste Brodie hitta ett sätt att bryta förbannelsen och rädda världen.

Huvudrollerna i deathgasgm gör "djävulstecknet" åt varandra.

Howdens skräckkomedi Deathgasm var avslutningen på independentfestivalen Monsters of Film och i den fullsatta salongen skrattades det vilt åt filmens återkommande "gore-inslag". Jag tror att filmen överraskade många betraktare positivt och gav dem en bättre upplevelse än vad de hade väntat sig. Främst eftersom att Deathgasm har en välutvecklad berättelse med otippade vändningar men också duktiga skådespelare som levererar välskrivna repliker. Välskrivna repliker eftersom att varenda "one-liner" eller "punch-line" känns fyndig istället för krystad och klichéartad.

Deathgasm utvecklas från att vara en high school-film om outsiders till att bli ett splatterdelikat överlevnadsäventyr med B-filmsflörtar som för tankarna till ikoniska Braindead. Men filmen lyckas samtidigt med att behålla sitt eget hjärta, musiken. Dessvärre gav inte filmskaparna Brodie och hans band en värdig skurk utan misslyckades totalt med att gestalta en skrämmande och intresseväckande typ som kunde ha lyft berättelsen.

Filmen kändes länge som en fyra i betyg men de sista tjugo minuterna var mest slafsigt trams som saknade kreativitet. Jag menar, hur många gånger i dessa apokalyptiska berättelser har vi inte sett motorsågen tas fram?

Bäst: Filmen är effektivt berättad med ett tempo som håller intresset vid liv från början till slut.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL