San Andreas (2015)

En jordbävning bryter ut i Kalifornien och separerad från sin dotter befinner sig räddningspiloten Ray (Dwayne Johnson) i ett helvete. Tillsammans med ex-frun Emma (Carla Gugino), ger han sig iväg för att hitta deras gemensamma flicka.

Ihop med Mad Max: Fury Road är Brad Peytons San Andreas årets stora actionfest. Filmen bygger inte upp någon spänning utan kaoset bryter ut direkt. Skulle du se filmen på TV och gå på toa när den börjar kommer du tillbaka i tid till katastrofens utlösning. Men dessvärre finner jag att det är väntan som gör klimaxet värt.

San Andreas består av för mycket spektakel och otillräckligt med drama för att väcka mitt intresse. Den större mängden av bildmaterialet visar skyskrapor som rasar, men jag saknar att få känna rädslan hos människorna jordbävningen drabbar. Peyton fick mig alltså att känna mig distanserad snarare än involverad i vad som faktiskt sker. Berättelsen är tänkt att beröra människor men misslyckas eftersom den inte kommer tillräckligt nära de drabbade. För mig hade de utsatta i filmen lika gärna kunnat vara myror.

Under filmens gång försökte jag förstå hur filmskaparna har resonerat kring Rays yrkesval. För det spelar ingen roll om han är i luften eller nere på marken, han är en hjälte. Jag tror att filmen hade gynnats av att ge Ray en annan färdighet eftersom de mest intensiva actionscenerna är när Ray befinner sig i markhöjd istället för i sin helikopter.

Med en splittrad familj som återförenas efter ett farligt äventyr och därmed lagar sin trasiga relation, erbjuder inte San Andreas någonting nytt till genren och är kanske årets mest förutsägbara verk.

Det som säljer det här skräpet är Dwayne Johnson, som likt Adam Sandler kan förvandla skit till guld. Filmen har hittills tjänat in drygt en halv miljard mer än vad den kostade att göra.

Bäst: Även om hans roll är liten var det roligt att se Ioan Gruffudd tillbaka på storfilmskartan.