Masquerade (2012)
Vi befinner oss i 1600-talets Korea. Den före detta folkhjälten Gwang-hae har blivit en grym och korrumperad kung. Medan tjänare räds kungens rörelser planerar hans giriga ministrar hans död. Kungen anar missdåd och kräver att statssekreteraren (Ryu Seung-Ryong) hittar honom en dubbelgångare. Någon som är så lik att till och med kungens närmsta män skulle förväxla dem.
Sekreteraren lyckas mer än väl. På ett horhus hittar han skämtaren och akrobaten Ha-seon. En man som till utseendet är identisk kungen. MEN, Ha-seon är generös, gladlynt och empatisk. Karaktärsdrag kungen möjligen har besuttit men ej längre besitter.
Plötsligt försämras kungens hälsa radikalt och de få som vet om dubbelgångarens existens beslutar att Ha-seon ska ta över kungatronen tills den riktiga kungen återhämtat sig. Men hur kommer det gå för Ha-seon? Hur kommer han hantera de lömska ministrarna? All korruption? Kommer han i huvudtaget kunna agera kung eller kommer han avslöjas?
Storyn är kul och det är rätt spännande och intressant till en början. Byung-hun Lee som spelar både kunden och hans dubbelgångare, är en suverän skådespelare och levererar starkt och trovärdigt i båda rollerna. Men, fasen. Varför var de tvungna att göra andra halvan av filmen så himla klyschig?
Måste det alltid gnidas på silkeslena stråkar så fort det blir gulligt, så fort det blir sorgligt, eller så fort den där vise, rolige och normkritiske men samtidigt extremt konservativa karaktären säger något begrundansvärt och får en massa våta beundrande blickar över sig?
Det är möjligt att allt filmtittande har gjort mig bitter, men är det något jag har svårt för så är det osmakligt smöriga filmer. Nu låter det kanske som om Masquerade var värdens dynga, men så illa var det inte. Första halvan var till och med väldigt bra.
Tyvärr så lyckas Chang-min Choo inte balansera filmen, men trots min allergi mot klyschor så ville jag faktiskt se klart den. Därför får den en trea i betyg. En mycket svag sådan, men likväl en trea.