Turist

Turist (2014)

  • 2 tim
  • Drama
Eric Diedrichs
Uppdaterad 04 december 2019 kl. 15:12 | Publicerad 24 september 2014 kl. 06:09
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
  • Regi:
    Ruben Östlund
  • Manus:
    Ruben Östlund
  • I rollerna:
    Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Kristofer Hivju m.fl.
Turist4
Foto: TriArt.

Häromdagen rådde det en gemytlig stämning på Bio Capitol. Göteborgs förening för psykoanalys och filosofi bjöd på en visning av Ruben Östlunds Turist. Efter filmen påbörjades ett samtal mellan Östlund och psykoanalytiker Per Magnus Johansson. Detta inlägg kommer inledas med en recension för att sedan övergå till en analys.

”Med den här filmen ville vi uppnå två saker. Vi ville göra den mest spektakulära lavinscenen någonsin i film och öka antalet skilsmässor.” - Ruben Östlund om Turist.

Den till synes perfekta klassiska kärnfamiljen: ansvarsfulla mamman, framgångsrike pappan, pojkige sonen och flickiga dottern är på lyxig skidsemester. En dag lunchar de på hotellets uteservering när en arrangerad lavin verkar spåra ur och bli oväntat farlig. Snart störtar den rakt mot dem! I ren och skär panik slår överlevnadsinstinkterna in. Mamman försöker förtvivlat bära upp sina barn och föra dem till säkerhet, medan pappan greppar sin iPhone och springer för livet. Dock visar det sig ganska snart att det inte var någon riktig fara. Pappan kommer tillbaka till familjen, de skrattar lite och snart fortsätter de med sin lunch. MEN, allt är inte som vanligt, något har förändrats avsevärt.

Pappans manlighet börjar ifrågasättas och mamman vet inte riktigt hur hon ska hantera besvikelsen över makens beteende. Hur kunde han lämna henne och sina barn för sig själv och sin iPhone?

”De man vanligtvis tittar upp emot kommer vi i denna film titta ner på.” - Ruben Östlund om Turist.

Med Turist känns det som om Östlund har utvecklat sitt koncept. Fotot och kameraarbetet är mer filmiskt än vanligt och skådespelet känns mer som skådespel än fullt realistiskt. Även om den sedvanliga östlundska ångestladdade stämningen finns så är det mer avslappnat med lite mer uppenbar komisk avlastning än vanligt.

När jag sett regissörens tidigare filmer har det varit som jag tjuvtittat på människor liv och hela upplevelsen har känts förbjuden, stressande och omåttligt fängslande. Så var det inte med Turist, som mer kändes som en ”vanlig” spelfilm. På gott och ont.

Turist bjöd på oväntat mycket skratt hos publiken, sett till hur enkla och förbipasserande skämten var. Publikens lättköpthet kan förmodligen ha berott på den smått högtidliga stämningen av regissörens närvaro kombinerat med hög igenkänningsfaktor.  Det fanns liksom den där speciella transliknande nästan rituella bioandan när alla skrattar åt samma skämt oavsett skämtets kvalité. Tyvärr kändes det som om biopublikens skratt stundom kom i fel rytm och på helt fel ställen, vilket snarare förstörde än förstärkte min bioupplevelse.

I det stora hela är Turist  ett intressant inlägg i debatten om könsrollerna. Ifrågasättandet av mannen känns uppfriskande och annorlunda. Filmen har internationellt kallats för en konversationsstartare vilket är ett omdöme Östlund måste vara mycket nöjd med. Han fortsätter helt enkelt vara en av landets mest nyskapande regissörer. Här kan du ser hur vi rankar Ruben Östlunds filmer.

 

*** VARNING FÖR SPOILERS****

Under samtalet mellan Östlund och Johansson berättar regissören att Turist inte bara kommenterar könsrollerna utan också bräckligheten i kärnfamiljens struktur och vilka offer barn kan vara när mamma och pappa av olika anledningar inte har tid med eller inte bryr sig så mycket om sina barn. Regissören pratade mycket om mannens hjälteroll. Att samhället fullständigt översvämmar av replikationer av den manliga hjälten. Att den manliga hjälten som ska skydda sin kärnfamilj är den mest vanligt återkommande figuren på film efter kvinnan som sexobjekt. Han menar att den universala bilden av mannen som beskyddare i krissituationer är en konstruerad bild för att kunna motivera män att gå ut i krig och är långt ifrån verkligheten.

Östlund berättar om statistik över vilka som överlever katastrofer som skeppsbrott och 11:e september. Män är överrepresenterade, vilket tyder på att män också är mer egoistiska när det kommer till kritan och att det inte alls så ofta som vi vill tro råder någon slags kvinnor-och-barn prioritering. Utan de som överlever, överlever i regel för att de springer över allt och alla. Östlund återberättar därefter ett iranskt ordspråk, ett land han menar har blivit mer påmint om hur människor agerar i krissituationer än delar av västvärlden har och därför har en mindre förskönad idé av mannens hjälteroll i krissituationer:

”När det är vatten upp till näsan lägger mamman barnet under fötterna.”

I filmen slutskeden görs två intressanta inlägg kring könsrollerna: 

1) När familjen åker skidor i snöblandad dimma, något som pappan insisterat på trots att det verkade helt idiotiskt, och mamman försvinner. Barnen får stanna på plats medan pappan heroiskt får leta upp henne och bära henne tillbaka till ungarna. Hela familjen verkar för ögonblicket lycklig igen. Det är som om att ordningen är återställd. Den överdrivna tilltron på könsrollerna är återupprättad!

2) När familjen ska åka buss längs en slingrig bergsväg från skidorten till flygplatsen. Busschaufförens känsla över sitt fordon är milt sagt värdelös. Mamman får panik, tvingar honom stanna bussen och öppna dörrarna och springer ut på vägen och lämnar bussen. Utan sina barn, utan sin make som denna gång är lugn och sansad. Alla passagerare utom en stiger ur. Mamman förlåts snabbt av familjen och bekanta. Hon får klappar och tröstande kommentarer. Det är okej för henne att bli rädd, men det är inte okej för pappan.

Östlund diskuterar detta. Han har under sina visningar av filmen träffat personer som menar att mamman blir förlåten snabbt eftersom bussen var en annan situation än lavinen. Till dessa brukar Östlund fråga om det verkligen hade varit lika okej om det var pappan som sprang ut ur bussen och lämnade familjen. Då ändrar sig de flesta.

Personligen tycker jag att mammans agerande är värre än pappans. Eftersom bussen hade stannat och de inte längre var i någon direkt fara var det förmodligen rädsla och inte överlevnadsinstinkter, som styrde hennes agerande. Men samtidigt, eftersom hotet redan var neutraliserat var det kanske inte heller någon brådska att få av barnen. DOCK visste hon inte när hon sprang ut att andra passagerare skulle följa med henne utan hennes vädjande till chauffören var hela tiden om att HON ville gå ut, att HON inte längre ville åka med.

En annan bra kommentar är när pappan gråter utanför hotellrummet. Även om detta avlastas med en slags comic relief så säger han att han är ett offer för sig själv, att han hatar den del av sig själv som brutit och bryter mot diverse normer. Det finns en viss tyngd och sanning i detta som jag tror många män kan känna igen sig i. De ambivalenta känslor som uppstår mellan det man borde vara och det man är, det man borde göra och det man gör.

För att avsluta det hela med en återkoppling till det inledande citatet av Östlund. JA, du har gjort den snyggaste lavinscenen i filmhistorien, i alla fall den snyggast jag sett. NEJ, jag har väldigt svårt att tro att antalet skilsmässor kommer öka på grund av denna film. Den är inte tillräckligt omskakande, däremot kommer den garanterat starta diskussioner mellan de som ser den.

 För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

 
ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL