Blue Jasmine (2013)
Cate Blanchett Oscarvärdig i Woody Allens dramakomedi Blue Jasmine.
Efter att den bortskämda överklasshustrun Jasmine (Cate Blanchett) har fått den känslomässigt upprivande och ekonomiskt förödande nyheten om att hennes make är ekonomisk brottsling, flyttar hon in hos sin mindre välställda syster Ginger (Sally Hawkins). Hos Ginger stör sig Jasmine på allt. Hon avskyr Gingers pojkvän för att han är för mycket slusk, hon avskyr sin systers hem för att det inte är tillräckligt flådigt, hon stör sig på sina systerbarn för att de är irriterande och hon tycker snälla och enkla Ginger är korkad, okultiverad och pinsam.
Snart tvingas Jasmine till ett vanligt jobb, som tandläkarreceptionist, något som hon förstås tycker är förskräckligt och knäckande. Hon bestämmer sig snabbt för att läsa en kurs i datakunskap för att senare kunna förverkliga sig själv genom att ta en examen i inredningsarkitektur online. Via en kamrat på datakursen träffar hon rike Dwight (Peter Sarsgaard). Jasmine faller pladask och börjar trassla in sig i ett nät av lögner för att uppehålla Dwights intresse. Men hur länge kan hon hålla lögnerna under styr?
Blue Jasmine är en charmig, rolig och gripande liten film om anpassning och att återfinna styrka i sig själv. Cate Blanchett är helt underbar i sin roll som Jasmine. Dels för att det var längesen jag älskade en så pass irriterande karaktär, dels för att hon är den mest neurotiska Woody Allen-karaktär jag sett (och det säger en hel del). Hoppas Blanchett kammar hem Oscarsstatyetten. Hon förtjänar den!